”Vi är på väg att bli okända för varandra”

Fråga:

”Vi är en familj som består av mamma, pappa och två barn, sjutton respektive sju år. Ibland funkar det bra, men ofta blir det bråk, skrik och tjafs för rena bagateller. Sjuåringen kan säga: ’Mamma du bara skriker och skäller’, men vad ska jag göra när jag pedagogiskt och snällt sagt till hundra gånger och barnet fortfarande inte gör som det blir tillsagt. Till slut blir jag arg.

Ett problem är att yngsta barnet vaknat nästan varje natt sedan tre års ålder och kommit in till oss föräldrar. Vi har med alla medel försökt få henne att sova hela natten i sin egen säng utan att vakna, men utan resultat. När hon sover hos oss far hon runt som en vettvilling, sparkar och tar plats. Vissa nätter går pappan och lägger sig i hennes säng istället och vissa nätter gör jag det. Vi har i princip gett upp.

Detta förstör också vår relation. Inte nog med att vi inte får sova själva i vår säng, något samliv exi­sterar inte. Jag har försökt prata med pappan om det. Han säger att han förstår, men jag upplever att han struntar i det.

Jag är arg och ledsen eftersom jag känner att ingen lyssnar på mig och ingen hjälper till hemma. Min man undrar varför jag är upprörd. Varför kan han inte förstå att även om jag inte svarar eller ger sken av att inte vilja kramas, så kanske jag ändå behöver det? Han pratar väldigt sällan om känslor, såvida inte jag tar upp något.

Det känns som om vi är på väg att bli okända för varandra, som om vi bara är några som bor tillsammans. Samtidigt funderar jag över det här med man och barn. Är familj något man måste ha? Vad gör man om det liv man lever inte är det liv man vill leva?”

Svar 1:
I en familj bygger, underhåller och reparerar vi hela tiden kontakten med varandra. Ibland betraktar vi bygget med tillfredsställelse och ibland tycker vi inte alls om det vi ser och tänker: så här vill jag inte leva.

När våra förhoppningar och förväntningar inte infrias leder frustrationen ofta till kritik och anklagelser. Den som vi vill ska lyssna på oss får ett behov av att försvara eller förklara sig. Plötsligt finns två som talar, men ingen som lyssnar. Istället för att känna närhet och förståelse, som vi längtade efter, kommer vi ännu längre ifrån var­andra.

Du är tydlig med att det behöver hända något med er relation, men det är alltid svårt när det känns ensamt och man verkligen skulle behöva få något för att kunna ge och gå till ­mötes. Då kan det vara svårt att lägga märke till små saker i vardagen där ni är mer nära. Det kan vara en kram i hallen, ett vänligt ögonkast eller en fråga om hur din dag har varit. När det händer, försök visa att du uppskattar det och tala om vad det betyder för dig.

I alla relationer finns det saker som bekymrar oss. Vi kan inte undvika att då och då bli ledsna, besvikna eller arga, för mindre saker eller för större och viktigare frågor. Ett bra sätt att få någon att lyssna är att börja uttrycka uppskattning. När man visar vad man tycker om och uppmärksammar varandra på ett positivt sätt hjälper det till att skapa en avspänd atmosfär, förstärker självförtroende och självkänsla.

Det blir byggstenar som gör det lättare för er att hantera och lösa de bekymmer och svårigheter som finns i ert förhållande. Låt honom bli medveten om vad du sätter värde på och att du lägger märke till när han gör något du tycker om. Det kan vara nyckeln som öppnar dörren för honom att lyssna till dig och dina behov.

Lars Dannerup, familjerådgivare.

Svar 2:

Konflikter finns i alla familjer, men är man i obalans själv, och inte upplever stöd av sin partner, är man sämre på att hantera dem. När man mår dåligt är man mindre lyhörd för ­andra, och det påverkar barnen. En del barn reagerar då med att vara tjafsiga och provocerande – för att få en reaktion från föräldern.

Att barn vill sova med sina föräldrar är inget ovanligt eller onaturligt (det har haft ett överlevnadsvärde), det brukar försvinna när de blir äldre. Det är bra om er dotter vänjer sig att somna i sin säng och att ni gör den till en så trygg plats som möjligt, till exempel med nattlampa, mysig kudde, nalle. Om hon vaknar på natten kan ni låta henne komma till er säng, somna om hos er, och om ni orkar lyfta tillbaka henne till den egna sängen.

Jag tror att kärnan i problemet är relationen mellan dig och din man. Du måste vara tydlig med hur du mår, hur du ser på er situation, vad du behöver och vad du vill. Du måste vara beredd att lyssna på honom, ge honom en chans. Om ni börjar prata med varandra finns också chansen att lusten till närhet väcks. Behöver ni hjälp i detta rekommenderar jag familjerådgivning.

Kanske handlar dina känslor också om att barnen blivit så stora att de inte längre är lika beroende av dig. Du står inför en ny fas i livet. Det kan kännas förvirrande och lite läskigt. Vem är du nu? Vart är du på väg? Låt processen få ta tid. Det är ofta smärtsamt att gå igenom en förändring, men det kan komma ut något riktigt gott av det.

Malena Åsard, barnpsykolog.

Fråga 1:

”Är det moraliskt försvarbart att föda barn, i synnerhet flera barn, när jorden redan är överbefolkad? Jag bestämde mig för flera år sedan för att inte skaffa barn, och då var folkmängden ett av de viktigaste skälen. Den stora och växande befolkningen ligger helt eller delvis bakom flera allvarliga miljöproblem såsom hotad biologisk mångfald – inklusive utfiskning av haven – och stigande koldioxidhalt. Jag tror att en uthållig folkmängd är en till två miljarder om alla ska ha en bra miljö och dräglig standard, men nu är vi på väg mot nio miljarder människor på jorden. Att det under en övergångsperiod blir en stor andel pensionärer är ett betydligt mindre problem.”

Svar:

Jag ser den här frågan på ett helt annat sätt, inte som en moralisk fråga för enskilda personer i den rika delen av världen utan som en global rättvisefråga.

Vi vet ganska mycket om befolkningstillväxten och om vad som påverkar den, nämligen i första hand folkhälsa, kvinnors rättigheter och krig. Man kan kanske tro att ju bättre ställt folk har det och ju fler barn de skulle ha råd att försörja, desto fler barn skaffar de; men det är precis tvärtom. Befolkningstillväxten går ner när familjer skaffar färre barn, och det gör de i takt med att de får det bättre, får tillgång till vaccinationer, sjukvård och preventivmedel, inte behöver oroa sig över att förlora barn i krig och sjukdomar och att kvinnor får utbildning och makt över sig själva.

Så om man oroar sig över befolkningstillväxten i världen och den miljöpåverkan som den har, så finns det ingen som helst anledning att låta bli att själv skaffa barn.

Vad det finns anledning att göra däremot är att satsa allt man kan på att förbättra välfärdsnivåerna och hälsotillstånden för fattiga människor i fattiga länder och på att förbättra kvinnors villkor. Global befolkningstillväxt motverkas genom utveckling, jämställdhet och fred.

Lena Halldenius, praktisk filosof.