”Barnen reagerar olika på det nya”

Rayan Ali Adani sträcker upp båda händerna i sin iver att få svara. Hon vet precis vilken mat som är nyttig.

– Sill! säger hon så snart hon fått ordet.

De andra fyller på: frukt, lasagne, spenat, korv och kycklinghamburgare. Åtta barn från en förskoleklass och en etta på Österportskolan i Malmö har svenska. De känner varandra väl, förskolebarnen och ettorna har regelbundet samling och utvalda lektioner tillsammans.

Men för ett år sedan var sexåringarna nya. Kom med sina skolväskor på ryggen, nästan lika stora som de själva, med förväntan och pirr i magen. Kanske höll de sina föräldrar i handen, pappor och mammor som var minst lika oroliga som de själva.

– Jag var jättenervös. Och så var jag lite rädd att jag skulle känna mig ensam, fast jag egentligen inte var det, säger Rayan Ali Adani under rasten en stund senare medan hon busar med två kompisar i klassrummets ena soffa.

Den första dagen är viktig, menar hennes förskollärare Jannike Persson. På Österportsskolan brukar barn och föräldrar samlas i aulan för ett upprop. Rektorn läser sagan om när Alfons Åberg började i skolan och hans lärare var lika nervös som Alfons och hans klasskamrater. Därefter träffas de i klassrummet och bekantar sig med klassens gosedjur, grisen Lillis. Sedan är dagen slut.

I början är det små steg som gäller, med många namn- och lärakännalekar.

– Barnen reagerar olika på det nya. Vissa vill sitta för sig själva och rita och observera de andra. De behöver känna efter först. Andra rafsar snabbt åt sig nya kompisar och kastar sig in i saker, säger den andra förskolläraren, Elizabeth Robert.

De flesta av barnen kommer i grupper från samma förskolor. Någon enstaka känner ingen sedan tidigare.

Det ena behöver inte vara bättre än det andra, menar Jannike Persson.

– Det beror helt på hur rollerna ser ut i gruppen sedan tidigare. Ibland kan det till och med vara bra att bryta upp vissa kompiskonstellationer.

De första veckorna observerar de barnen noga. Är det någon som inte hittar kompisar att leka med hjälper de till.

I matsalen har alla bestämda platser för att ingen ska behöva stå osäker med sin bricka i famnen. När de ska på utflykter har de varsin ledkompis, en etta som alltid håller deras hand.

– Men vi måste vara smidiga. Aldrig tvinga några att leka. Det gäller att försöka se vilka som passar ihop, säger Elizabeth Robert.

Sexåringarna har sociala spröt, menar de. De uppfattar omedelbart vem som är ledare och vilken status var och en har i gruppen.

– Det finns alltid en kung och någon som inte får vara med, säger Elizabeth Robert.

Skolgården är stor. Men pedagogerna säger att de ändå ser eller får reda på vad som händer. Men inte allt.

– Vi lär dem att komma till oss och berätta. Men vi försöker också hjälpa dem att säga ifrån själva och lösa sina konflikter. Vi följer helt enkelt med som stöd och finns där bakom dem, säger Elizabeth Robert.

– Ofta sitter vi här i soffan med barnen, pratar och försöker lösa konflikter tillsammans, säger Jannike Persson.

På eftermiddagarna har barnen fritids tillsammans med ettorna och tvåorna. Sammanlagt är det många barn att förhålla sig till när man är ny.

Det tar på krafterna att lära känna så mycket nytt folk, att skaffa kompisar, bli hemma i klassrum och korridorer, bekanta sig med alla vrår av skolgården och vänja sig vid nya regler och rutiner. Ofta tar den här processen hela höstterminen, menar de.

– Både barnen och vi pedagoger brukar vara helt slut de första månaderna. Men sedan lättar det, säger Elizabeth Robert.

Hon tror att de barn som går på fritids visserligen blir tröttare än de som hämtas tidigt, men samtidigt har större möjlighet att bygga upp ordentliga relationer med de andra barnen.

– De som går hem klockan ett riskerar att hamna utanför. Därför är det viktigt att deras föräldrar hjälper till så att barnen kan leka hemma eller i parken om eftermiddagarna, säger Elizabeth Robert.

Rasten är snart slut när några barn, som inte är barn utan hamstrar och möss, kommer springande. Deras djurskötare, sexåriga Kayla Browning, som just flyttat till Malmö från Australien, vänder sig till Jannike Persson.

– Fröken, he robbed the bank! säger hon och pekar på den ena musen.