”Det sociala trycket utifrån är för starkt”

Familjen Carlbom bor i ett av flerfamiljshusen på Roskildevägen i Malmö. Syskonen Castor, sju år, och Minna, fem år, delar ett rum fyllt av kläder, leksaker och andra prylar.

Här finns bland annat en Batmandräkt som är Castors och rosa kläder med ”Hello Kitty”-tryck som tillhör Minna.

De har också var sitt rosa spelande smyckeskrin, prytt av en ballerina som dansar när man öppnar locket. I de sammetsklädda facken finns i stort sett identiska smycken som ringar, halskedjor och armband. Skrinen är nästan det enda som vittnar om någon slags könsneutralitet.

Föräldrarna Clas och Emma förklarar att de uppfostrar sina barn på ett ”kritiskt reflekterande sätt”.

– Det sociala trycket utifrån är för starkt, säger de. Till slut går det inte längre att värja sig.

Många föräldrar som anammat en könsneutral uppfostran vägrar att sätta på flickor rosa kläder. Det tycker Emma Carlbom är att gå för långt.

– Då finns ju en risk att man säger att det kvinnliga är sämre och indirekt att det manliga – det blåa och starka – är mycket bättre, säger hon

– Vi är dock överens om att bland Castors alla prylar måste det finnas åtminstone några tjejleksaker. Givetvis gäller det omvända för Minna, påpekar Clas Carlbom.

Men båda blir provocerade när de går in i en butik för att köpa kläder till sina barn.

– Det är skrämmande hur uppdelat det är, säger Clas Carlbom. Jag blir så irriterad.

– Ska jag köpa en pyjamas undrar biträdet tio gånger av tio om det är till en pojke eller flicka, säger Emma Carlbom. Därefter blir jag antingen hänvisad till höger eller till vänster. Det är som om man utgår från att barn beroende på kön är en viss sort.

Samma bemötande blir det oftast på hamburgerrestauranger där en leksak ingår i barnmenyn. Den obligatoriska frågan ställs: ”Ska det vara till en pojke eller en flicka?”

– Så länge det är lönsamt att dela ut utpräglade kill- eller tjejprylar kommer detta att fortsätta, säger Clas Carlbom. Och så länge vi konsumenter inte frågar om det finns något annat än de där Hello Kitty-, Batman- eller brandmansprylarna så kommer de att finnas kvar. Själva väljer vi andra alternativ när det är praktiskt möjligt.

– I början reflekterade vi inte så mycket över det här med flickor och pojkar, säger Emma Carlbom. Så insåg vi hur absurt det var ute i barnvärlden med den strikta pojk- och flickuppdelningen. Det var då vi blev lite rebelliska.

– När Minna föddes köpte vi bland annat en barnvagn med tillhörande tvillingdockor så att Castor också skulle ha ett barn. Den andra dockan fick Minna när hon blev äldre.

Försöker ni styra barnen när det gäller val av kläder, färger eller leksaker?

– Det är lättare för oss att säga till Minna att hon ska ha blå byxor än till Castor att ta på rosa, säger Clas Carlbom. Det är en paradox i det här som jag inte riktigt kan förklara. Fick Minna välja själv skulle hon vilja se ut som en sockerdröm, så det försöker vi styra.

– Ibland kan jag reta mig på att vi har en flicka på röd cykel och en pojke på blå, säger Emma Carlbom. Minna är klädd i rött, rosa eller lila och Castor i blått. Men så tänker jag också: Vad är det för problem om Minna vill vara flickig? Hon är flicka. Så länge vi inte stoppar in en massa värderingar som att hon ska vara snäll och tyst medan Castor får busa och smutsa ner sig är det faktiskt okej.

Vad tycker ni om ett ord som hen i stället för hon eller han?

– Jag kan inte se poängen med det, säger Emma Carlbom. Det är taskigt att som förälder profilera sig genom sitt barn. Om man har behov av att vara en hen, gå då till jobbet och var en själv i stället.