Vuxnas brist på kunskap skapar tabu

Anatomiskt finns allt där från början. För det lilla barnet är snoppen och snippan inte konstigare än tårna och öronen. De utforskar och känner. Och precis som för människor i alla åldrar känns det skönt och kanske lite pirrigt att pilla på snoppen eller känna på klitoris, att onanera.

Men medan vuxna kopplar onani till kåthet, parsex eller kanske porr, finns inget av det där hos det lilla barnet. Bara känslan av att det är skönt och behagligt. Om inte vuxenvärlden signalerar att det är fel, fult och skamligt. Vilket den ofta gör.

– Jag vet inte varför barns sexualitet är så hotfull egentligen. Varför den skrämmer oss så. I synnerhet flickors, säger Anna Kosztovics, socialpedagog och aktiv i RFSU Malmö.

– Jag vill att barn ska få vara de sexuella varelser de faktiskt är. Sex ingår i livet. Man kan se sexualiteten som en våg som går i olika rörelser och ser lite olika ut, men som finns där från början och varar livet ut, säger hon.

I tio år har hon kämpat för att barns sexualitet ska synliggöras. För att häva det tabu som finns. Motståndet har ofta känts kompakt, men på sista tiden har allt fler börjat intressera sig för ämnet.

Förra hösten höll RFSU tillsammans med Folkuniversitetet en fullsatt kurs för föräldrar och andra intresserade vuxna om det lilla barnets sexualitet. I höst ska RFSU-medarbetare utbildas för att kunna sprida information, bland annat till förskolor. För mer kunskap behövs.

Det tycker även Åsa Kastbom, läkare på bup i Linköping, som håller på att avsluta sin doktorsavhandling om sju- till tolvåringars normala sexualitet.

– Det finns ett nyväckt intresse bland dem som jobbar med barn i dag. Men på utbildningen får de inte lära sig någonting om det här. Kunskapsbristen är stor. Därför faller synen och reaktionerna på det barnen gör ofta tillbaka på personalens personliga värderingar och erfarenheter. Det blir en privat fråga i stället för en professionell, säger hon.

Ändå tror både Åsa Kastbom och Anna Kosztovics att förskolepersonalen är mer medvetna om barnens sexualitet än föräldrarna. Enligt en enkätundersökning som Anna Kosztovics har gjort i samarbete med RFSU, svarar 80 procent av förskolepersonalen att de tycker att det är okej att barnen leker sexuella lekar. En siffra som hon tror skulle vara betydligt lägre om det i stället var föräldrar som svarade. Förskolepersonalen ser mer eller mindre dagligen hur barn pillar på snoppen eller snippan under vilan och är vana vid barnens doktors- och upptäckarlekar i mysrummet.

– Barn leker sexuella lekar med dem de tycker om. De upptäcker varandra och provar sig fram, precis som barn ska göra. Jag vet två tjejer som provade att borra varandra i rumpan med en rosa leksaksborr. Det var ju ett hål som såg ut att passa perfekt för borren, utifrån ett barns sätt att tänka. Precis som barn som provar att stoppa in en vindruva i snippan. Det finns ju ett hål där och det känns kanske till och med skönt, säger Anna Kosztovics.

Just vad som är normalt eller inte är ofta den viktiga frågan för föräldrar och pedagoger. Anna Kosztovics tycker att man ska resonera på samma sätt som man gör när förtecknet sex inte finns med: Går leken schyst till eller är det någon som är utsatt för påtryckningar eller är ledsen? Är barnen ungefär lika gamla eller har samma status i gruppen?

– När det gäller onanerande ska man utgå från att det är helt okej. Men om den vuxne uppfattar att det finns något tvångsmässigt med onanin kan man forska vidare kring orsakerna, men med ett öppet sinne, säger hon.

När barnet passerat sjuårsåldern brukar det ha slutat att leka lika experimenterande lekar som förskolebarnen ofta gör, visar Åsa Kastboms forskning. Det har också lärt sig att man inte ska onanera i andras sällskap, en anpassning till de normer som generellt gäller i vårt samhälle.

– Men det är viktigt att man tänker sig för innan man uppmanar barnet att ta upp händerna ur byxan. Det är ett skuldtyngt ämne och risken är stor att man för över skam på barnen som påverkar deras sexualitet för lång tid framöver, säger Anna Kosztovics.

Många föräldrar hon mött genom åren vill inte, eller klarar inte av, att ta ordet onani i sin mun i samband med sina barn. De säger pilla lite i stället, för att slippa kopplingen de annars gör till sin egen sexualitet.

Och det är just i kopplingen till vuxensex och vuxenterminologi som ämnet barnsexualitet blir så känsligt och kontroversiellt, även inom forskar-världen. Carl Göran Svedin, professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Linköpings universitet, föredrar det engelska begreppet sexual arousal när han ska beskriva upplevelsen barn får av att bli sexuellt stimulerade.

– Att använda ord som upphetsning tycker jag är för starkt. Barn får fysiologiska reaktioner på stimuli, men förstår inte innebörden av detta på samma sätt som vuxna gör, de har inte samma medvetenhet. Även om barnet redan i tre- till fyraårsåldern blir medvetet om skillnaderna mellan pojkar och flickor, och pojkar exempelvis märker att de får stånd om de smeker penis, har de inte någon sexuell identitet, säger han.

Men Anna Kosztovics menar att vi borde göra oss av med laddningen kring vissa av sexbegreppen och våga använda dem även för att beskriva barnens känslor. För att inte osynliggöra deras upplevelser. Alternativt uppfinna nya ord, så att vi får både ett vuxensexspråk och ett barnsexspråk. Nu när små flickor äntligen har ett ord för sitt kön, snippa, är det dags att tänka ut ett ord för barns känslor när de är sexuellt stimulerade, menar hon.

– Säger man att ett barn är kåt blir det ramaskri. Därför behövs ett nytt ord så att vi kan prata om vad barnen faktiskt känner.