Ny vardag i ofrivilligt hemland

För ett år sedan fick den irakiske tonsättaren Jafar Hasan Aboud uppehållstillstånd i Sverige. Under första året i nya hemlandet har känslorna böljat mellan nyfikenhet och djup saknad.

– Se här, här är jag med Tomas Tranströmer. Jag har tonsatt en av hans dikter.

Jafar Hasan Aboud pekar stolt på datorskärmen i vardagsrummet i den lilla lägenheten på Nydala i Malmö.

Han berättar att de möttes vid ett kulturarrangemang i Malmö och att han då spelade stycket för den svenske poeten.

Musik är hans liv. Och det gör exilen lättare, tycker han. Det sysselsätter honom och gör det lättare att få kontakt med människor.

– Musiken är inte bunden till vare sig tid eller rum. Bra musik är ett eget språk som fungerar över alla gränser. Hela jordklotet är mitt hemland.

Jafar Hasan Aboud är van att leva i landsflykt. Under den irakiske diktatorn Saddam Husseins tid vid makten tvingades han bo några år i Jordanien, Syrien och Dubai.

– Jag hade skrivit ett nationalistiskt musikstycke på beställning åt regimen utan att nämna Saddams namn i texten, berättar han. Då skickade de säkerhetsmän efter mig.

Efter USA:s invasion av Irak återvände han till hemstaden Bagdad. Men en dag mördades en musikerkollega och han själv hotades till livet. På en lapp som låg utanför dörren hade någon skrivit: ”Musik är förbjudet. Den som spelar musik ska dödas.”

Jafar Hasan Aboud tror att wahhabiter, en extrem islamisk rörelse, låg bakom. Han tog hotet på största allvar och brodern ordnade med en omedelbar flykt.

Den 18 september 2006 kom han till Sverige. Att han skulle hamna här hade han själv ingen aning om. Han har gett konserter i Tyskland, Frankrike och Belgien förut, men aldrig besökt Skandinavien.

– Första veckorna här var jag skräckslagen, säger han. Men det gick över när myndigheterna tog så väl hand om mig. Jag fick bland annat hjälp med mediciner för min diabetes.

Jafar Hasan Aboud har sakta börjat vänja sig vid och acceptera sin nya tillvaro. Men vardagen här är väsensskild från den i Bagdad. Trots våld och brist på varor levde han ett gott liv där. Han jobbade nästan dygnet runt, som dirigent vid den irakiska televisionen, i sin privata musikskola och med att skriva musik.

– Här går jag upp klockan fem på morgonen, kopplar av på balkongen, lyssnar på musik och tittar noga på vädret på tv för att kunna klä mig rätt, berättar han. Sedan går jag de 678 stegen till busshållplatsen och lyssnar till fågelsången längs vägen.

Bussen går till sfi-undervisningen. Fyra timmar varje förmiddag. Han tycker om att sitta i skolbänken. Det påminner honom om hans barndom.

Men han önskar att han fick öva svenska mer utanför klassrummet.

– Jag vill prata, men med vem? En dag hade jag bestämt att jag skulle åka buss och använda mig av alla fraser jag lärt mig, som: ”Hej, jag vill åka till centralen. Vad kostar det?”. Men när jag stiger på utbrister chauffören ”Hallå Jafar, hur är det?”. På arabiska. Jag hade aldrig träffat honom tidigare, men han kände igen mig.

Efter svensklektionerna åker han hem eller äter lunch ute på någon arabisk restaurang. Sedan tittar han för det mesta på tv. Ibland går han på något museum eller åker buss utan något bestämt mål.

– Jag tittar på människorna och lyssnar på dem. Jag har med mig ett lexikon. Jag vill förstå.

Han trivs, säger han. Men han längtar efter att få arbeta som tidigare med musiken. Han har spelat vid några mindre kulturarrangemang i Malmö, men hoppas så småningom kunna samarbeta med etablerade svenska musiker och orkestrar.

– Det handlar inte om pengar utan om att jag annars förlorar mig själv, säger han. Min ambition är att kunna jobba ideellt med det kulturella för hela Malmö. Jag vill förena svensk klassisk musik med det orientaliska.

Eftersom han är frånskild väntar han ingen familj hit, men han har fått många nya vänner i Malmö. Han har också träffat en kvinna som han planerar att gifta sig med.

Men sorgen över att inte kunna bo i Irak är djup. När jag frågar Jafar Hasan Aboud hur han tänker sig framtiden, om han vill stanna här eller hoppas kunna återvända, brister det. Tårar tränger fram.

– Vi hade så mycket hopp när Saddam försvann men nu har allt det positiva gått förlorat. Jag är inte nationalist, men Irak tillhör mig. Jorden, vattnet, floden, bergen, människorna och musiken – jag är uppvuxen med det. Det känns som att ha blivit rånad mitt på ljusa dagen.

Det är omöjligt att återvända i dagsläget, säger han. Men om situationen förändras flyttar han tillbaka.

Demokratin i Irak då, är han inte glad för den?

– Är det demokrati att jag sitter här i Sverige?