"Det gör så oerhört ont"

INLÄGG - kommentarer till serien "När dagarna är räknade"

Våga vara öppen
Det är underligt att ingen pratar om det som alla förr eller senare ska möta. Har själv förlorat min pappa i cancer och han tillbringade sina sista dagar på Lunds hospice - helt fantastiskt fint och med världens bästa personal! De hemskaste dagarna i mitt liv är samtidigt ett mycket fint minne. Tänk om alla hade vågat prata mer öppet om döden och sorgen - då hade människor kanske sluppit gå omvägar för att slippa möta en som precis har mist en anhörig.
Maria


Andlig torka i Sverige
Tyvärr tror man i Sverige på att förtränga döden och låtsas som den inte finns. Bristen på andlighet och rädsla för döden gör att man inte vill träffa de gamla. De som är på väg att dö överger man så att de blir ensamma. I svensk kultur vill man inte prata om döden och det tillåts inte att man pratar om efter döden alls. Detta är en kultur som alla förlorar på. Där jag kommer från tar vi hand om våra gamla och är med när de dör. De finns med oss efter döden också. Det tjänar alla på.
Mahadi


Terapeuten gav mig lättnad
Har med stort intresse läst Katarina Ström Melvingers artikel i dagens tidning. Intresset är stort för att jag själv har obotlig cancer (levern). Ser bl a att den intervjuade tycker att det inte är klokt att man ska gå till psykolog eller kurator för att prata om döden. (¿) Men många är som jag ensamstående och ensamboende. Jag har många vänner, men hur mycket orkar dom med? Och hur länge?
Jag kände stor förfäran då det inte på sjukhuset fanns tillgänglig terapeut då jag skulle börja mina cellgiftsbehandlingar. Jag kände nämligen stort behov av att prata om hela min situation med någon utomstående.
Så jag fick söka mej fram till terapeut på egna vägar. Och det säjer jag: det är en stor lättnad varje gång jag går dit och lättar mitt hjärta. Då kan jag gå hem och fortsätta kontakten med mina vänner och använda dem till det dom är bäst på: prata med mej om ditt och ditt, muntra upp i en ibland tung vardag osv.
Inger Laurell, Malmö


Det svåra är att säga adjö
Jag är också sjuksköterska och har förlorat min mamma i cancer. Döden är inte något konstigt eller farligt för mig, det är inte det. Det är bara det svåra att säga adjö, och alla de gånger man kommer på sig själv med att vara på väg att ringa mamma för att säga någonting viktigt eller roligt. Artikeln om dig berörde mig djupt. (¿)
Ilyena - Lund


Varje dag räknas
Du gör så rätt, så rätt! Min mamma dog av cancer när jag var tio år. Jag kan bara säga: Fortsätt ge din dotter minnen, så många du kan! Av er två tillsammans, och gärna av dig själv, dina egna tankar och funderingar som vuxen. Även till henne som en vuxen människa. Varenda dag räknas, och jag hoppas ni får många till!
Eva


Förstår din kamp
Susanne, jag har en klump i halsen och tårar i ögonen. Beundrar dig och ditt mod. Förstår din kamp och dina känslor. Berg-och-dalbanan. Jag håller med dig om att man borde vara öppen och kunna prata om döden som en del av livet, med varandra, inte med andra. Min syster har samma diagnos; lungcancer med metastaser sedan tre år tillbaka, men hon är glad och positiv och uppskattar livet.
En stor kram till dig och din familj.
Teresa


Kommer gå bra
Vilken fantastisk tjej du är Susanne! Efter att ha läst artikeln om dig som verkligen berörde mig på djupet är jag säker på att det kommer att gå bra för Miranda. Du kommer ju alltid att finnas med henne fast på ett annat sätt. Pippi Långstrump pratar ju med sin mamma i himlen där du säkert får ett rikt "liv".
Katrin


Ett knytnävsslag
På måndagsmorgonen innan jag läst om Susanne och hennes familj i tidningen klagade jag över att vår bil blivit repad och hur jobbigt det blir att ta hand om det. Det kändes som ett välbehövligt knytnävsslag i magen att läsa denna artikel om denna modiga kvinna och hennes familj, vad har då JAG att klaga över? Jag skämdes. (¿)
Ingrid, Lund


Miste min dotter
Starka Susanne! Blir som alla andra berörd, full av beundran av din berättelse. Verkar som du verkligen lyckas leva i nuet. En magisk gåva, synd bara att det är en dyrköpt förmåga. Jag vet av erfarenhet, miste i somras min käraste, min dotter, som också hade cancer. Hon blev åtta år. Kan vi inte göra en deal? Kan du se efter henne och vara extramamma åt henne ett tag. Så ser jag efter din kära Miranda. Hoppas innerligt att du får så lång kvalitetstid som någonsin är möjligt med din familj. Styrkekramar!
Ulrika, Staffanstorp


Har blivit blödig
Sedan jag fick barn har jag blivit blödig och gråter när jag läser detta. Jag vet att det kan hände vem som helst och det är bra att vara beredd på det. Det gäller att välkomna döden, att göra den sista tiden bra. Att barnen och andra anhöriga minns tiden med glädje och vacker sorg istället för med ångest och svärta. Ja, vi skall prata om döden och inte vara så rädda för den.
Waldemar Hällström, Lund


Har just blivit friskförklarad
Hej Susanne, skänker en tanke till dig och din familj. Fick en stor klump i halsen, har precis själv blivit friskförklarad, så gott dom nu kan göra det, så artikeln berörde mig verkligen. Du är stark och modig som tagit tag i alla svåra samtal med familjen, jag vet att de gör ont i själen även om man kan tycka att det naturligt. Alla ska vi ju dö . Men att inte få se sina barn växa upp, stötta dom ifall de behöver hjälp, och att skapa lidande för sin älskade var det som smärtade mig mest. (¿)
Håkan Myrbäck, Bara


Döden är tabu
Får en klump i halsen och gråter när jag läser. Både för henne och andra som ska gå döden till mötes i förtid. Blir också ledsen över att det ska vara ett sånt tabu att tala om döden. Man borde kunna tala om den precis som man gör om födseln. Har själv erfarenhet av människor som dragit sig undan i svåra tider när någon anhörig har väntat på att dö. Varför ska det vara så? (¿)
Gabriella


Alla orkar inte
Först och främst vill jag tacka för en fin och angelägen artikel om Susanne som har lungcancer. Det porträtt som tecknas i artikeln, framförallt hennes öppenhet med sin sjukdom och sina tankar om döden, berör mycket. (¿)
Jag vill påpeka att inte alla som drabbas av en cancersjukdom har möjlighet, orkar eller vill vara så öppna mot omgivningen om sina tankar om sjukdomen och döden som Susanne är. (¿)
Kuratorerna inom den onkologiska vården i Sydsverige gör en enorm insats för många patienter och närstående, likaså personalen vid våra sjukhuskyrkor – behovet av hjälp och stöd är mycket större än tillgången, är min erfarenhet, även om det naturligtvis är riktigt att långt ifrån alla som drabbas av en cancersjukdom har behov av professionell hjälp (man brukar i forskningssammanhang lyfta fram att ungefär 30% har behov av psykosociala stödinsatser).
Maria Hellbom
Leg. psykolog, fil. Dr
Vice ordförande i Svensk förening för psykosocial onkologi