KÖPENHAMN. Metastaserna finns i brösten, hjärnan, låret och höften. Eventuellt på fler ställen. Cellgiftsbehandlingen pågår i stort sett konstant.
– Men jag är inte rädd för att dö. Jag lever troligen inte om två år, men
det har jag sagt de senaste åren så man vet aldrig.
Charlotte Englev är 36 år. Glad, sprallig och inte rädd. Trots att hon levt med sin cancer i sex år.
– Gud vill mig något gott och jag har tillit till honom. Det finns en mening
med mitt liv. Jag är älskad, det vet jag nu.
Vi träffas i hennes och maken Michaels hem i östra Köpenhamn. Dricker kaffe,
pratar länge och skrattar mycket. Fast hennes berättelse är knappast munter.
För sex år sedan bodde de i Stockholm. Drömde framtidsdrömmar som alla unga par. Karriär, barn och en lång framtid tillsammans. Men Charlotte var trött, ovanligt trött. Hon fick röda utslag på bröstet och kanske fanns det en knöl i höger armhåla.
– Men vi skulle åka till Kuba så jag blundade och vi for. Att jag blev ännu
tröttare skyllde jag på värmen där.
Tillbaka i Stockholm blev det provtagning. Michael behövde inte följa med.
– Vadå, jag var 30 år. Då kan det inte vara något allvarligt.
Men det var det. Cancer. Inflammatorisk bröstcancer vilken är av den
aggressiva arten.
Charlotte blev bara tröttare och tröttare.
– Jag kunde inte ta många steg förrän jag blev andfådd.
Ett benmärgsprov togs. Blodet bestod nästan enbart av saltvatten, inga
blodkroppar bildades. Cancern hade spridit sig till benmärgen.
Det blev blodtransfusion men ingen operation eftersom cancern hade spridit sig. Efter stor tvekan sattes cellgifter in.
– Då inser jag att jag ska dö.
De flyttade hem till Danmark och Charlotte skrevs in på Rigshospitalet och
behandlingarna startade. I september 2002 ställde hon och Michael till med
en jättefest för att fira att hon var frisk.
Tre månader senare fick hon ont i ryggen, trodde att det var diskbråck. Hon röntgades och plåtarna visade att det inte var cancer. När hon gick till sin kiropraktor gjorde det extra ont på en viss punkt. Röntgen igen. Denna gång konstaterades att hon hade cancer både i höften och i låret.
– Då slogs jag fullständigt ut mentalt. Jag ville ha barn men läkaren
avrådde och sa att jag aldrig skulle få se mitt barn växa upp.
Då gifte de sig och köpte en ljus, fin lägenhet. Familj och vänner hjälpte till med flytten, Charlotte orkade inte bära en pryl.
Hon blev tjock, gick upp 30 kilo.
– Jag drabbades av en djup depression och hade lust att dö. Om jag hade
kunnat dö genom att trycka på en knapp hade jag gjort det.
Hon fick hjälp genom Kræftens bekæmpelse som ordnade en psykolog.
Antidepressiv medicin behövdes och hjälpte.
I december 2003 var metastaserna tillbaka i båda brösten och knappt ett år
senare hade de även satt sig på hjärnan.
Hon gick konstant i cellgiftsbehandling och strålades även. Hon lever fortfarande.
– Jag tror det beror på att jag var psykiskt stark redan från början och att jag har fått flera extraår. Dessutom tycker jag att även om mitt liv inte blir långt så ska de år jag får vara bra. Och jag har lärt mig vad som är viktigt.
Innan Charlotte blev sjuk trodde hon att det fanns en mening med allt i
livet. Först för några år sedan blev hon troende.
– Jag har satt samman min egen tro. Tror på Bibeln och samtidigt på
reinkarnation. I buddhismen talas om en mission i livet, det tror jag på.
Jag kan hjälpa andra.
I Pingstmissionen hittade hon hem och sjunger i en gospelkör.
– Jag har svårt för att bedja så att sjunga gospel blev mitt sätt att be.
Övervikten är borta och det är nuet som gäller. Inom kort åker de till USA och då hoppar Charlotte över cellgifterna ett tag.
– I fjor åkte jag till Bahamas och simmade med delfiner och jag och Michael
har varit i Afrika. Jag vill uppleva något.
Sedan väntar mer cellgifter.
– Måste erkänna att jag är lite rädd för den sista tiden. Tänk om jag blir en helt annan människa? Det kan ju bli så eftersom jag tror att det är hjärnan som kommer att ta livet av mig. Men i Guds ögon är jag ”perfekt” och det är en mening med allt.
Flera konkreta undersökningar är redan i gång med cancerpatienter och andra
svårt sjuka om sambandet mellan tro och hälsa.
Några exempel på pågående projekt:
Niels Christian Hvidt är i slutskedet av en teologisk undersökning om
patienters religiösa bakgrund och förmågan att anpassa sig till sin sjukdom.
Kristianna Hammer arbetar på en doktorsavhandling om hoppets och trons
betydelse för cancerdrabbade kvinnor.
Sjuksköterskan Ingeborg Ilkjærs doktorsavhandling handlar om betydelsen av
existentiella och andliga fenomen hos patienter med kroniska
hjärtlungsjukdomar.
Teolog Christine Tind Johannessen-Henry forskar på ett projekt med titeln
Cancer, existens och religiös dimension. Handlar bland annat om livskvalitet
och tro hos cancerpatienter.
Ett tvärfackligt projekt mellan teologi och hälsovetenskap.
35 000 kvinnor som opererats för bröstcancer har svarat på frågor om
religiös tro, om sambandet mellan tro och psykisk och fysisk hälsa och
återfall och överlevande.
Flera forskare samarbetar om undersökningen i Danish Breast Cancer
Cooperative Group.
Forskningsprojekten stöds bland annat av den danska Cancerfonden, Kræftens
bekæmpelse och Köpenhamns universitet.
0% är glada
0% är likgiltiga