Svenskt arbetsliv omodernt

För de allra flesta har ekonomin blivit bättre efter 1990-talets nedgång. Vi jobbar allt mer men har svårt att få våra liv att gå ihop, blir utmattade och stressade. Samtidigt står omkring en miljon människor utanför arbetsmarknaden.

– Vi arbetar omkring 130 miljoner timmar i veckan. Om bördorna fördelades jämnt, skulle det innebära en veckoarbetstid på cirka 24 timmar, säger Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Universitetet i Växjö.

Han forskar om relationen mellan tid, pengar och arbete. Man kan tala om tre nivåer där det råder obalans, förklarar han:

1. Privatlivet och jobbet krockar.

2. Det råder obalans mellan människornas behov och samhällets normer och värderingar.

3. Den tredje nivån handlar om obalansen mellan dem som finns innanför och dem som står utanför systemet.

Professor Salonen beskriver situationen dels som innanförskapets gissel, arbetslivets krav är så höga att människornas olika roller krockar. Dels som utanförskapets plåga, trösklarna är så höga att människor ställs utanför och tvingas leva på bidrag. Konsekvensen är att fördelningen av arbete är ojämn.

Tapio Salonen menar att det i västvärlden och Sverige finns ett systemfel som innebär att arbetslivet inte är anpassat efter livscykeln, vilket vore rimligare för alla. Mindre jobb när barnen är små, mer jobb när man är oberoende. Människors liv är inte en jämn kurva.

Svenskt arbetsliv behöver reformeras, anser Salonen. Enligt honom ligger vi lite efter i debatten om man jämför med övriga EU.

– Vi lever kvar i lagstiftning och tankemodeller som går tillbaka på hur det såg ut under högkonjunkturen efter andra världskriget.

Till dess att det sker något på samhällsnivå, gör människor som de alltid gjort. Hittar egna vägar att lösa problemen. Barn vårdar gamla föräldrar, egna nätverk tar vid där samhället inte räcker till, vänner och släktingar hjälper till med barnpassning, de som kan och har råd, slår av på takten och arbetar deltid.