Med kontroll över ångest och skam

ARLÖV. – Vad skönt att kunna duscha i varmvatten igen. Det har inte tagit slut på länge nu. Dessutom har elräkningarna sjunkit.

När Annette Skog, 54, hörde sin man glatt fälla orden förstod hon att något viktigt hänt.

Hon duschade inte längre två till tre timmar varje gång för att verkligen bli ren.

Även det stora lagret med rengöringsmedel av olika slag minskade hemma i parets villa.

Annette Skog kände sig lycklig när hon insåg att hon fått visst grepp om sitt tvångssyndrom.

– Jag har levt ett bra liv i drygt tio år nu, säger hon. Men jag blir nog aldrig helt fri från tvångssyndromet. Det viktiga för sådana som oss är att kunna bemöta tvånget.

Sydsvenskan träffar Annette Skog på biblioteket i Arlöv där hon jobbat på kulturenheten sedan 1997.

Inför mötet har hon varit nervös hela förmiddagen. Rädd för att något allvarligt kan hända. En oro inför det okända som hon delar med andra som lider av tvångssyndrom.

Dessutom blev hon bränd när hon ställde upp i tv för cirka tio år sedan.

Efter många svåra år kunde hon äntligen sätta ett namn på att hon alltid varit annorlunda. Hon bestämde sig för att strunta i skammen och berätta om det helvete människor med tvångssyndrom upplever.

– När jag intervjuades i tv-studion om mitt handikapp satt ett par i publiken och hånskrattade, berättar Annette Skog.

– Hjärtat bultade allt mer och det började rycka i ansiktet. Jag kunde ändå behärska mig hjälpligt. Deras hån skulle inte få segra.

När studiolamporna släckts lyckades Annette Skog få prata med paret. De påstod då att de skrattat åt något helt annat.

Hon ler åt minnet samtidigt som hon behöver hämta lite mer vatten och te. Numera händer det att hon talar inför en publik på ett par hundra människor. Där slipper hon hånflin och känner att hon gör en insats.

Annette Skog kan inte ange en dag eller ett årtal för när hennes sjukdom bröt ut.

– Även jag har lyckliga barndomsminnen upp till 12 års ålder, förklarar hon. Sommardagarna då solen alltid sken och badvattnet smekte kroppen.

– Samtidigt har jag nog alltid känt mig annorlunda och udda. Den som alltid suttit vid sidan av och helst lyssnat. Osäker och med noll självförtroende.

Fram till sjätte klass gick det riktigt bra i skolan. Det kändes tryggt med en magister, ett klassrum och samma skolbänk varje dag.

Högstadiet blev däremot kaotiskt.

– Vi skulle byta klassrum och lärare efter varje lektion, konstaterar hon. Jag kom ofta för sent och hade svårt att klara omställningen.

Det Annette Skog missade under sin skoltid tvingades hon ta igen genom komvux och folkhögskola.

Hon har alltid älskat barn och djur. Hennes mål var att bli förskollärare och hon lyckades.

– Att jag drogs till ett yrke med barn beror på att de liksom djur alltid accepterar en som man är, förklarar hon. Jag och barnen kom alltid mycket bra överens.

– Men det blev allt svårare med de vuxna och alla kraven. Jag kom ofta för sent och jag förstår att mina arbetskamrater blev irriterade och arga.

En orsak kunde vara att hon tyckte att två tekoppar inte blev tillräckligt rena när hon skulle till jobbet på morgonen.

Därför diskade hon dem gång på gång. Plötsligt hade fyra timmar gått.

Vid ett annat tillfälle kunde hon otaliga gånger känna sig tvungen att gå hem igen för att kolla att hon inte glömt stänga av kaffebryggaren eller låsa.

En dag orkade Annette Skog inte längre fortsätta på förskolan. I drygt sju år var hon sjukskriven för depression.

– De här åren såg jag allt i svart, minns hon. Bara tack vare det massiva stödet från min man, min mor och mina vänner höll jag näsan över vattenytan.

– Jag kände oerhört mycket skam över mitt kontrollbehov och min renlighetsmani. Jag trodde att det bara var jag i hela världen som var så korkad.

Vändpunkten blev en ny kvinnlig läkare hos psykiatriska öppenvårdsteamet i Burlöv. Hon anade att Annette Skog led av tvångssyndrom. Och efter några undersökningar var diagnosen klar.

Annette Skog led av tvångssyndrom eller Obsessive Compulsive Disorder, OCD, som är det internationella namnet.

– Jag kände en stor befrielse när jag fick beskedet, säger Annette Skog. Jag hade alltid grubblat över varför jag var så annorlunda.

– Var det Guds straff? Hade jag drabbats av en förbannelse? Varför kunde jag inte vara som alla andra?

Anette Skog accepterade behandling och mediciner och bestämde sig framförallt för att ta kontroll över tvånget.

Hon berättade också för sina anhöriga och vänner om den diagnos hon fått. Det tog bara ett år så var hon anställd på halvtid på kulturenheten i Burlövs kommun med placering på Kronetorps mölla och Arlövs bibliotek.

Samtidigt engagerade hon sig för Svenska OCD-förbundet Ananke där hon idag är styrelseledamot. Hon är även ordförande i OCD-föreningen i Malmö.

– Eftersom jag själv lyckats få kontroll på mina tvångstankar så vet jag att även andra kan lyckas, säger hon.

– Därför är det mycket tillfredsställande att få hjälpa andra att slippa det helvete det är att ha tvångssyndrom utan att veta om det. Det känns befriande.