Kvittot på en lyckad resa

”Jag har inte kommit för att se. Jag har kommit hit för att ha sett. Kör! Stanna! Capitolium!”

Dessa ord lär ha yttrats av författaren August Strindberg under hans besök i Rom år 1885. Att, likt Strindberg, avverka sevärdheter i ett flygande fläng för att ”ha sett”, brukar kallas för symbolturism. Detta är ingen ny företeelse, och var inte heller ny på Strindbergs tid.

– Absolut inte. Det fanns turister redan före vår tideräkning som besökte sevärdheter som Egyptens pyramider och Colosseum, säger Thomas Blom, kulturgeograf vid Karlstads universitet.

De gamla attraktionerna har numera fått konkurrens av modernare uppstickare som Turning Torso och London Eye. Men mekanismerna är desamma: när symbolen väl blivit känd sker en växelverkan. Ju fler turister som söker sig dit, desto mer populär blir platsen, och drar till sig ytterligare turister.

Att det finns ett kommersiellt intresse är odiskutabelt. De flesta turistmagneter flankeras av restauranger, souveniraffärer och vykortsförsäljare. Men vad är värdet för den enskilde turisten? Varför lockas vi till berömda monument, statyer och byggnadsverk?

– Efter att ha visats på tillräckligt många vykort, i broschyrer och filmer, så blir symbolen likställd med platsen. Eiffeltornet är Paris och Paris är Eiffeltornet. Först när man sett Eiffeltornet känns det som om man verkligen varit i Paris.

Och när man väl står där, ligger det nära till hands att plocka fram kameran. Nästa steg är att be resesällskapet, eller någon okänd förbipasserande, att ta en bild när man poserar framför den berömda attraktionen. Resultatet blir ännu ett jag-var-där-foto att klistra in i albumet.

– Det är så vi människor är funtade, vi vill så gärna komma in i gemenskapen. När vi plåtas blir vi en del av bilden och därmed en del av platsen. Fotografiet blir den yttersta bekräftelsen på att vi faktiskt varit där, på plats.

I efterhand fungerar bilden också som en ingång till något djupare. Den som bläddrar i sitt gamla fotoalbum kan återigen uppleva dofterna och smakerna, värmen och kylan. På så sätt kan en tvådimensionell bild ge en tredimensionell upplevelse.

Men när man sedan ska berätta om sina reseminnen för vänner och bekanta sållar man bland bilderna och upplevelserna.

Fotografiet är nämligen mer än ett bildbevis som berättar att man befunnit sig på en viss plats. Valet av symbol i bakgrunden antas också säga något om hur man är som person. Vissa sevärdheter ger högre status än andra.

– Man vill gärna visa att man inte är någon typisk massturist, utan klarar sig själv. Det ger status att visa att man är berest, att man ”kan” världen. Många turister strävar efter att komma nära människors vardag, tränga in bakom kulisserna. Därför är det kanske inte så jättehippt att posera framför Eiffeltornet. Och en kaffe på Champs-Élysées? Det imponerar inte. ”Där var min mormor redan 1952.”

Det kallas för kulturellt slitage, när platsen har förlorat sin dragningskraft. Så snart charterturisterna invaderar Giza för att begapa pyramiderna, letar sig nya turister till Peru och Machu Picchu, för att ha nått lite längre, gjort lite mer.

Men öde och folktomt framför Eiffeltornet lär det aldrig bli.

– Nej, knappast. Det är en så känd symbol, som ger en tydlig identitet till staden. Däremot kanske man inte berättar om just detta stopp på resan, utan hellre talar om hur man extraknäckte tillsammans med fransmannen Philippe i brödbutiken ute i förorten, säger Thomas Blom.

Själv har han rest över jorden. Och visst har han poserat framför diverse sevärdheter.

– Jodå, jag har väl något foto där jag står framför Frihetsgudinnan i New York och operahuset i Sydney. Så man är väl själv lite töntig.