Så tycker Malmös män om mansideal

De vill locka tjejerna

Framför spegeln på gymmet står Johnny To, Marcus Larsson och Josef Aktan med hantlar i händerna. I dag pumpar de sina biceps. Imorgon utmanas bröstet i en bänkpress. Varje dag tränar de sina kroppar för att locka till sig tjejerna.

Johnny To: – Idealmannen är ju den man som tjejerna ser upp till helt enkelt. Han ska vara auktoritär men ändå en gentleman. Han ska liksom vara en alfahanne, kunna ta svåra beslut och samtidigt vara ödmjuk. Det är en svår balansgång faktiskt.

Josef Aktan: – Tjejerna påverkar oss till hundra procent. De är delvis en anledning till att vi är som vi är.

Marcus Larsson: – Att vi solar är ju inget som vi går runt och stoltserar med. Det gör vi ju för att bli snyggare. Det handlar om att bli intressant hos tjejerna.

J T: – Ja, åtminstone utseendemässigt. Det är därför vi är här och tränar så mycket som vi gör.

J A: – Fast jag tränar ju bara för min egen skull.

M L: – Det tror jag inte på. Du gör det för tjejerna. Vi håller ju inte precis på med den hälsosammaste träningsformen. Om du hade velat vara hälsosam borde du stå på löpbandet i stället.

Är det svårt att experimentera med utseendet?

M L: – Om man brukar starta -trender är det nog inte så svårt att sticka ut. Lyckas man med det en gång så är det lugnt att göra det igen. Men om man inte har respekt hos andra är det svårare att bli accepterad.

J A: – Det hade ju inte precis funkat om jag kom gående i lila byxor.

M L: – Det är en del av manlig-
heten att kunna respektera alla sorter. Alla ska inte behöva vara som jag.

Hur reagerar ni på killar som inte lever upp till ert ideal?

J A: – Det finns ju inte en chans att jag dömer ut någon bara för att han klär sig på ett speciellt sätt. Fast ärligt talat, ibland händer det ju att man tänker ”Vad är det där?” om någon ser annorlunda ut.

M L: – Om man märker att det är en trevlig människa kan man ju ändå umgås.

J A: – Men jag kan ju inte säga att det är särskilt manligt att gå runt och köpa smink.

M L: – Fast det finns ju för killar också. Visst, han kanske inte är så manlig om man bara ser på honom, men om han beter sig som en man så är han värd stor respekt.

J T: – Ja, då är han ju mer man än någon annan. Fast kan det egentligen hända? Jag tror att man har en skev bild av manlighet om man både klär och beter sig som en kvinna.

Säkerheten kommer med åren

I början av gymnasiet hängde Jakob Tripolitis med macho-grabbarna i skolan. Då passade det inte att vara kille och samtidigt nyfiken på smink. Nu står han för den han är och ber de som inte accepterar honom att vända på huvudet.

– Jag är uppvuxen i Grekland och där finns det ofta en tradition om att mannen ska vara den försörjande typen som inte hjälper till hemma. Han ska vara macho och strunta i sitt utseende. Det är inte alls den man som jag är i dag. Jag tar hand om mig själv, städar, lagar mat och bryr mig mycket om utseendet.

Har du känt dig obekväm i din mansroll?
– Det kändes jobbigt när män snackade nedvärderande om kvinnor men jag vågade inte säga ifrån när jag var yngre. I takt med att jag blev mer säker på mig själv började jag reagera när pappa kommenterade en förbipasserandes tjejs pattar.

Hur beskriver du din manlighet?
– Jag har alltid varit mån om mitt utseende, men det är först på senare år som jag vågar leva ut ordentligt. Nu står jag för den jag är. När jag kom ut som homosexuell bestämde jag mig för att börja använda smink och bry mig så mycket om mitt utseende som jag alltid har velat. Jag vill inte betraktas som urfeminin, utan vill bara se bra ut. Och jag tror inte att det finns någon bok där det står att man kan se bra ut och ändå vara manlig.

Var kommer dina mansideal ifrån?
– Det är nog mina vänner som påverkar mig mest. De flesta är tjejer och när vi träffas så snackar vi alltid om de perfekta killarna. Det kan vara någon som sett någon i en tidning eller spanat in en kille på en fest. Idealen förändras hela tiden men jag är inte alltid överens med tjejerna. Jag gillar inte biffiga killar utan den smidiga typen. Det gör i och för sig min kompis Helene också.

Skönt bryta könsmönstret

Det är paus i finslipningen av -examensarbetet för Fredrik Karlsson och Rasmus Wennergren. Snart ska de lämna hög-skolan och träda in i rollen som gymnasielärare. Att vara man i ett kvinnodominerat yrke har väckt intresset för manlighet.

Fredrik Karlsson: – För mig är manlighet bara en social konstruktion. Därför gäller det att vara medveten om de makthierarkier som finns och fundera över hur dessa kan brytas.

Rasmus Wennergren: – Även om man tror att det är en social konstruktion betyder det inte att man kan kliva in och ut i olika roller. Det är liksom inte som att byta hatt.

Har ni påverkats av olika mans-ideal?

R W: – Jag växte upp på landsbygden och hade svårt att passa in i den bilden av manlighet. Pappor var hantverkare och söner spelade fotboll. Det var så befriande att flytta till Malmö och träffa likasinnat folk på högskolan.

F K: – Ja, det är så himla kontextuellt. I USA fick jag bara gayragg för att jag var klädd som en typiskt välklädd svensk kille. Det är en helt annan manhaftighet där.

R W: – Jag sminkade mig under tonåren, jag ville testa på det. Men jag hade inte räknat med alla fysiska och psykiska reaktioner. Det handlade inte om vem jag var som person utan bara om mitt uttryck. Att bryta mönster provocerar.

Blev du mer försiktig?

R W: – Ibland måste man ju tona ner saker. Som kille är det inte långsiktigt hållbart att komma i kjol till skolan. Men det kan vara roligt en gång.

F K: – Det var smart sagt. Kampen behöver inte föras på det sättet.

R W: – Precis, om könsmönstret ska brytas så måste man liksom smyga in i en viss sfär och följa de traditionella normerna – åtminstone utåt sett. När man har fått inträde kan man börja diskutera och ifrågasätta det mans-ideal som existerar där.

Vågar ni experimentera med ert utseende?

R W: – Ja, jag tycker det är jättekul med skönhetsprodukter och kläder. För mig är det inget konstigt att ha genomskinlig mascara eller köpa dyra ansiktskrämer i Berlin.

F K: – Jag är uppvuxen bland bönder och har liksom inte kunnat laborera så mycket som jag skulle vilja. När jag klär upp mig kan jag tänka ”vad kul det vore med en stor blomma i håret”. Men när jag står där säger det stopp, jag trivs liksom inte. Men jag tycker fortfarande att det skulle se vackert ut på Rasmus.