Syskonstödjaren har tid att lyssna

Hon beskriver sig som de friska syskonens försvarsadvokat. Någon som alltid står på deras sida och som ser till att lyssna och uppmärksamma dem när barnens närmaste har svårt att få tiden att räcka till under det sjuka barnets behandlingar och operationer.

Petra Svensson är barnsköterska och har jobbat i över tjugo år på barnonkologen vid Universitetssjukhuset i Lund. Sedan en tid tillbaka går halva hennes arbetstid åt till att vara syskonstödjare, en tjänst som sponsras av Barncancer­föreningen.

Ibland träffas flera syskon i grupp, andra gånger hänger hon och ett syskon själva.

De svåraste att nå är syskon i tonåren.
– I den åldern frigör de sig från föräldrarna och kompisarna är det viktigaste i världen. De har ofta ingen lust att prata med mig och kan tycka det är trist att vara tvungna att följa med upp till sjukhuset. Det betyder inte att de inte älskar sitt syskon eller att de inte känner oro. De har bara svårt att förhålla sig till allt som händer och till sina egna känslor.

Petra Svensson pratar alltid med föräldrarna först om hon får erbjuda sin tid till syskonen. Fungerar det brukar hon ge sin mejladress till tonårssyskonen.
– Ibland hör de av sig. Jag tror att vissa ungdomar tycker det är lättare att prata om sina känslor, sin oro och hur de upplever hela situationen, om de är lite anonyma. Och det funkar ju lika bra.

Många barn blir avundsjuka på all uppmärksamhet som det sjuka barnet får och kan bli arga på såväl sin bror eller syster som på sina föräldrar och släktingar.

Petra Svensson berättar om anhöriga som aldrig frågar om hur det friska syskonet mår. Eller som tar med sig presenter till sjukhuset – utan en tanke på syskonet som sitter bredvid.
– Därför går mycket av min tid åt till att försöka få barnen och ungdomarna att förstå att vuxna inte alltid är så smarta och taktfulla. Men att det aldrig handlar om att de älskar de friska syskonen mindre.

Petra Svensson tycker det är viktigt att syskonen får avreagera sig och uttala alla de ”förbjudna” tankar de har. Det ger henne och föräldrarna en chans att förklara hur det ligger till och varför orken i alla lägen inte alltid räcker till.
– Går de och bär på allt inom sig är det lätt att de blir deprimerade och går in i destruktiva beteenden. Det är precis det som vi syskonstödjare vill undvika.