Artiklar som berör detta
Pappan slapp pressen
Risk att barnen tror att det är deras fel
Han kämpar för att älska sin son
Inpå Livet.
För många är föräldraskapet livets mening. Men Pelle Filipsson hade helst sluppit bli pappa. Han fick en son mot sin vilja, en son som han tycker om men är osäker på om han älskar. Nu har han skrivit en bok om det.Pelle Filipsson var 27 år när han blev pappa. Han hade då ingen som helst längtan efter barn. Kvinnan som han just hade träffat blev gravid första natten de hade sex. Hon ville inte göra abort. Enligt Pelle berodde det på att ”hennes biologiska klocka tickade allt snabbare”.
Varför använde han då inte kondom?
Den frågan har malt i Pelle Filipssons huvud de senaste åren. I boken ”Den vackraste gåvan” beskriver han hur han i fantasin har spelat upp natten då sonen Walter blev till många gånger, och då föreställt sig att han gått och hämtat kondomerna. Han skriver: ”Mitt rättfärdigande? Om det spelar någon roll: Vi pratade om skydd och jag litade på henne”.
Hur tar man då sitt ansvar? Hur blir man en bra pappa genom att ta på sig skulden? frågar sig Pelle Filipsson, som ger ett mycket artigt intryck.
Hans resonemang är långa, ibland snåriga. Hårfästet börjar vandra uppåt, som det tenderar att göra på 37-åriga farsor.
Pelle menar att bokens kärna handlar om kampen för ett fungerande föräldraskap och att hitta kärlek till sitt barn. I boken är han brutalt ärlig med att han inte ville vara pappa, att han inte älskade sin son när han var liten.
Älskar du din son nu?
– Det är en jättesvår fråga. Det har blivit så knepigt för mig det här med
kärlek. Vad betyder det? Jag har ingen aning. Samtidigt vill man det allra
bästa för sitt barn. Jag känner någonstans att visst skulle jag kunna offra
livet för den här pojken – han är ju helt underbar. Jag har starka känslor
för honom.
Pelle Filipsson håller med om att hans svar är ologiskt: Hur man kan vilja
offra livet för någon man inte älskar?
– Jag vill ju att han ska känna sig trygg, omtyckt och sedd.
När tillfälliga flickvännen blev gravid flyttade Pelle in och försökte
uppfylla samhällets norm för en lycklig kärnfamilj med mamma, pappa, barn.
– Jag hoppades att jag skulle bli jättekär i henne. Folk sa att man växer in i
det, du kommer att älska barnet när du får hålla i det. Men så blev det
inte.
Efter förlossningen fick Pelle Filipsson höra att han kanske inte var den biologiska fadern.
Ett DNA-test visade att han var pappan, men det tidiga och bräckliga faderskapet fick sig ännu en törn.
En avgörande fråga är naturligtvis hur sonen kommer att känna när han en dag
läser boken och får veta att han absolut inte var önskad av sin pappa.
– De som har läst manuset tror att han kommer att må bra av att läsa den när
han blir äldre. Annars hade jag inte givit ut den. Pojken kommer att få en
förståelse för var och vad han kommer från, förklarar Pelle Filipsson, som
talat med mamman och försäkrat sig om att boken inte påverkar hans umgänge
med sonen.
Efter ett par år valde han att under nästan ett år ha minimal kontakt med Walter.
Det ofrivilliga föräldraskapet med dess krav och förväntningar ledde honom in
i en djup depression.
– Ingenting i livet fungerade, jag kände mig helt krossad och behövde börja om
från början.
Pelle Filipsson tror inte att hans situation är unik. Däremot är den inget det talas högt om.
Han är noga med att påpeka att han inte ifrågasätter kvinnans rätt till sin egen kropp.
Att en kvinna själv har rätt att göra eller vägra abort är självklart.
– Men vilken typ av ansvar kan man kräva av en pappa i ett påtvingat
föräldraskap? Hur mycket underhåll ska man betala? Den känslomässiga biten
är otroligt komplicerad, det är inte lätt att ta till sig ett barn som är
oönskat.
Pelle Filipsson förstår att hans historia kan vara provocerande för par som
kämpar hårt för att nå sin dröm om att bli föräldrar.
– Visst, det måste kännas konstigt att vissa får barn så lätt och inte ser på
det med samma kärlek. Sedan finns det karlarna som inte får träffa sina
barn. De männen undrar ju hur man inte kan vilja träffa sin son…
I dag lever Pelle Filipsson i en ny relation som han beskriver som försiktig och ömsint.
Men några fler barn blir det inte.
– Det har jag väldigt svårt att tänka mig! Jag är 99,9 procent säker.
Inte ens med en person du älskar?
– Om jag träffar den mest fantasiska varelsen i hela universum kanske. Och man
kan vara helt säker på att det går bra att leva ihop under lång tid. Men hon
finns ju inte.
Det finns inga garantier i livet.
– Inom några år tar jag ett definitivt beslut om att sterilisera mig. När jag
blir 40 år är det dags. Fram till dess lämnar jag dörren på glänt.
– Jag tror tyvärr inte att jag kan uppnå ett riktigt lyckat föräldraskap. Det
gick så snett första gången.
Vad är det bästa med att vara pappa?
– Man får en oerhörd kärlek, som är helt villkorslös. Det går inte att hålla
den ifrån sig. Det är den sortens kärlek man vill ha i livet.
För Pelle Filipsson gäller det bara att lära sig att älska tillbaka.
Pelle Filipssons ”Den vackraste gåvan” ges ut av Optimal förlag i början av februari. Alla namn utom författarens eget är fingerade.
33 läsare har reagerat på denna artikel
18% är glada
0% är likgiltiga
Hur reagerar du på "Han kämpar för att älska sin son"?
- Mod
- Modigt att tala om detta.
- E
- måndag 1 februari 2010 kl 09:15
- Gnäll-Pelle
- Trist detta som Pelle har råkat ut för, jag avundas honom inte, men vad feminint att gnälla om det i en bok. Det tycks vara en allmän trend att vi ska tycka synd om folk som har utövat sitt fria val och sedan inte vill leva med konsekvenserna. Ska vi tycka synd om Pelle för att han litade på ett vilt främmande fruntimmer i sänghalmen? Om han inte älskar sonen så bör han se till att bli bra på att fejka det. En riktig karl tar smällen, håller käften och gör sin förbannade plikt mot barnet
- Mr. Mago
- måndag 1 februari 2010 kl 09:26
- Typiskt...
- Att det ska komma en bitter, fördomsfull kärringkommentar att alla män är egoister. Säg det till alla tusentals pappor som inte får träffa sina barn.
- Robin
- måndag 1 februari 2010 kl 10:43
- Me myself & I
- Jag vet inte om jag tycker att det är modigt. Han har skrivit boken för sin egen skull, även om han rättfärdigar allt med att sonen kanske skulle må bra av att läsa det. Sedan kan man undra hur kul det är för den personen han lever ihop med idag att han kanske skulle vilja skaffa barn om han träffade den underbaraste människan i världen. Han upplevs som lite självfixerad. En dag kommer hans son förmodligen inte vilja ha honom.
- Epsilon
- måndag 1 februari 2010 kl 09:38
- Ville inte heller
- Jag ville inte heller bli förälder. Men såg det som min plikt att ta ansvar för barnet som jag faktiskt varit med om att skapa. Tyvärr tyckte inte sambon detsamma och gjorde en "runner". Håller med Mr Mago, män (och kvinnor) borde ta ansvar för sina handlingar och om det inte kommer naturligt (vilket det inte gjorde i mitt fall heller) så måste man lära sig fejka. Hade hjälpt mycket om inte samhället var så inriktat på att kärleken kommer automatiskt. Kanske det gör för de flesta, men inte alla
- Katarina
- måndag 1 februari 2010 kl 09:43
- Fejka kärleken...är du go?
- Fejka bygger på lögn. Vart går då gränsen för vad som är tillåtet och inte? Vill du att din partner "fejkar" var han/hon varit? Vill du att din mamma "fejkar" att hon tycker om dig? Shit...
- Håkan
- måndag 1 februari 2010 kl 19:32
- Ego
- En sådan person ska absolut leva själv som bara tänker på sej själv.
- natten
- måndag 1 februari 2010 kl 09:48
- Behöver professionell hjälp
- Det låter som att Pelle behöver professionell hjälp för att bearbeta händelsen och börja om på nytt genom att gå på KBT. Det låter också som att Pelle har utvecklat ett försvarsmekanism, det kan vara pga det har hänt något i hans barndom som påverkat hans tankegång, beslut och känslor.Det kan vara att föräldrarna har svikit honom eller hundra andra liknande orsaker. Boken ser ut som en form av terapi för Pelle, ett sätt att bearbeta och uttrycka smärtan på. Det är inget fel att känna så.
- Psykologi
- måndag 1 februari 2010 kl 09:57
- Väx upp
- Alla timmar denne "man" lagt på att skriva sin bok, borde han lagt på sitt barn. Det enda boken och artikeln visar är att han är en stor egoist, alternativt emotionellt störd. Jag är en sådan som tyvärr inte får ha mina barn hos mig varje dag och varje dag utan dem, är en förlorad sådan. Om en förälder känner frustration någon gång, är det definitivt inget som barnet ens ska ha en aning om. Att efter två år "minimera kontakten" är ett ofattbart svek mot det barn man själv satt till världen.
- En man från VH
- måndag 1 februari 2010 kl 10:02
- Så har vi ...
- ännu en självcentrerad människa. Se på mig, jag är centrum. Tjusigt med ditt ansvarstagande... ja vilket ansvar tog du? Ynkedom.
- Janamos
- måndag 1 februari 2010 kl 10:03
Mest läst på Inpå Livet
- 1 Tuffaste matchen är inte slut
- 2 Växte upp i Skåne ovetande om varandra
- 3 Maria fick ett bättre liv utan livmoder
- 4 Alla inte mogna för hen
- 5 Swingers håller livsstilen hemlig
- 6 Pressen knäcker många
- 7 Swinger vill starta klubb i Malmö
- 8 Namnbyte
- 9 Nollor lär sig lekande lätt
- 10 "Här är vi inställda på att folk dör"
