Björn och Josefine Jadeblom, fd Gustavsson och Persson:
”Vi hade båda ganska ordinära namn, och när vi skulle gifta oss föreslog svärmor att vi kunde byta. Vi fick avgiften för ett namnbyte i bröllopspresent av henne.
I och med att vi hade planer på att starta familj, handlade det mycket om att få ett namn som var vårt eget.
Vi försökte sammanknyta våra efternamn till Pergus, men Pergo golv klagade på att namnet liknade deras och tyckte det var varumärkesintrång. I den situationen håller man väl varumärket snäppet högre än efternamnet. Då var man ju tillbaka på ruta ett, det var inte enkelt att komma på något.
Vi letade på olika namntjänster och hittade Jadeblom. Vi tyckte båda att det lät väldigt fint. De som varit i vår direkta närhet har bara tyckt att det varit en kul grej. Det tog ett litet tag innan vi vande oss av med att använda våra gamla namn. Men nu är det en självklarhet att man vet vad man heter. Det vi är mest nöjda med är att man får en egen familjekänsla.”

Ingemar Fennstam:
”Det är synnerligen svårt – på flera sätt – att byta namn. Min far åkte i fängelse i en sak det skrevs mycket om i mitten av 50-talet. Det var otroligt tragiskt och hela familjen diskuterade att byta namn. Men det vara bara jag som gjorde det. Jag hade precis fått jobb som företagsrepresentant och skulle träffa många kunder som kände till historien och det skyggade jag för.
Ett namn är en identitet. Om jag hetat som min far hade jag omedelbart satts i förbindelse med honom. Jag var feg, det erkänner jag, jag ville inte att man skulle diskutera det bakom min rygg, och det ångrar jag lite nu att jag fäste mig vid.
Ibland undrar folk varför jag inte heter som mina bröder, då brukar jag svara att det ska jag berätta en annan gång. Min far tyckte inte riktigt om att han skulle presentera sin son med något annat än hans eget namn.
Och jag tror att andra tycker – det känns så i alla fall – att jag varit illojal och svikare. Det finns säkert många än i dag som tycker det.
Min far bytte också namn som ung. Han hette Nilsson, men när han skulle göra sin värnplikt var det sju personer som hette Nilsson och det gick inte an, några fick byta. Om han bara behållit Nilsson hade jag inte behövt byta, det är ju så vanligt. Han bytte också till ett namn som kunde härledas till samhället han kom ifrån, precis som jag senare bytte till ett namn som härrörde från samhället jag kom ifrån.”

Jessica Tranlander, född Eklund:
”Jag bytte till mammas flicknamn Tranback i samband med att jag bröt kontakten med min pappa och ville byta som ett statement.
Det känns jättekonstigt nu att se mitt gamla efternamn på betyg och sånt, det känns verkligen inte som jag.
För tre år sedan bytte jag efternamn igen, nu var giftermål anledningen. Jag och min fru ville gärna behålla våra respektive namn, så vi kom på att sätta ihop dem. Det var svårare den andra gången. Jag visste inte hur jag skulle uttala det. Det tog ett tag innan jag bodde in mig i det.
Det ska mycket till om jag ska byta efternamnet igen. På Skattemyndigheten sa de att alla möjligheter att byta tillbaka är borta. Jag kan tycka att det är bra för man kan inte hålla på och hoppa hur som helst.
Inom kort kommer jag att lägga till ett förnamn eftersom jag håller på att konvertera till judendomen.
Jag kommer inte som jag tänkt nu att byta mitt tilltalsnamn.
Förnamnet är mycket mer av ens identitet än ens efternamn. Däremot kommer det namnet kanske att figurera i vissa register och vid vissa tillfällen. Jag har funderat på Yael. Det är lite lyxigt att man kan få välja ett namn själv.

Hans L.D.G. Starlife, född Hans Larsson:
”På sätt och vis hjälpte mitt namnbyte att driva på min hobbykarriär. Annars kanske jag hade levt ett lugnare liv.
Min mor skapade ett nytt efternamn när hon skilde sig, som matchade hennes naturintresse.
Det gav mig blodad tand – jag ville ha ett efternamn som matchade MITT intresse: liv i rymden.
Men på det tidiga 80-talet fick man inte ta namn som lät osvenska. Undantaget var om man gjort sig känd under ett artistnamn, så jag började kalla mig Starlife, startade en rörelse för likasinnade och agerade som dess talesman.
På kort tid fick vi stor uppmärksamhet. Jag figurerade i tidningar, radio och tv, och amerikanska Nasa skickade mitt namn ut i rymden.
Min ambition att byta till ett passande efternamn fick alltså ganska stora konsekvenser, och gjorde mig lite känd på köpet.
Nästan alla som kommenterar mitt namn tycker det är kul. För mig är det rätt viktigt, det har att göra med vilken slags person man vill vara. Jag var försiktig och tänkte noga innan bytet. Jag ville ha ett namn jag var nöjd med också på äldre dar.”

Carin Aulin, född Nilsson:
”Sparken i ändan var när min bror bytte namn. Det var i samband med att jag skulle ge mig ut i arbetslivet. Nilsson, då var man en i mängden, det fastnade inte när man presenterade sig. Och jag har alltid tyckt om Aulin.
Många tyckte det var konstigt att jag bytte, ”men du är ju Carin Nilsson” sade de, och för vissa är jag fortfarande det. Men mamma tyckte det var kul att jag tog min mormors flicknamn, för ingen i nära släkten hade det namnet.
Mormor tyckte det var jättekul, då lever hon ju vidare. Pappa heter fortfarande Nilsson, jag vet inte vad han tycker. Med facit i hand är jag mycket nöjd.
Jag har gjort ett aktivt val att det här ska jag heta, istället för att bara ha fått det vid födseln.
Ett aber är att jag inte längre har samma efternamn som någon av mina föräldrar.
Det är en känsla av samhörighet man saknar på nåt konstigt sätt.”
Före 1901 kunde man ta vilket namn man ville, så länge namnet inte var adligt.
1901. Den fria rätten att anta släktnamn (efternamn) inskränktes med
släktnamnsförordningen. Samtidigt uppmanades svenskarna att byta namn, från
-sonnamn till mer ovanliga, för att kunna skilja människor åt. De nya namnen
skulle gärna vara svenska – det här var nationalismens storhetstid. Många
naturinspirerade namn tillkom vid denna tid. Bara personer med -sonnamn fick
byta, samt personer med ”löjeväckande namn”.
1920. Ny bestämmelse i giftermålsbalken om att kvinnan skulle anta
mannens efternamn när de gifte sig. Sveriges första kvinnliga statsråd,
nationalekonomen Karin Kock, trotsade detta.
1921. Svensk Namnbok utkom, med förslag på lämpliga efternamn.
1946. Ny folkbokföringsförordning bestämde att man måste anmäla
förnamn.
1963. Ny namnlag. En gift kvinna måste inte längre ta mannens efternamn
utan kunde behålla sitt eget. Det blev lättare att byta efternamn. Det blev
även olagligt att skapa dubbla efternamn, t ex Lindberg-Karlsson.
1972. Könsbytare och transsexuella får lov att byta från kvinno- till
mansnamn eller tvärtom, i samband med att de ansökte om könsbyte och kommit
långt i processen.
1982. Ny namnlag med tonvikt på jämställdhet. Ett par som gifte sig
kunde välja vilket efternamn de ville ta, mannens eller kvinnans. Föräldrar
fick välja vilket av föräldrarnas efternamn barnen skulle ha. Det blev
lättare för invandrare att byta namn.
1988. Godkännandet av namnet Antersparre öppnade för fler adelsliknande
nya namn. Odenstierna och Rosenskiöld är andra exempel på namn som sedan
godkänts. Adelsmarkörerna af, de och von avslås fortfarande.
1997. Efternamnen Beachman och Mortaigne godkändes, därmed urholkas
kravet på att namnet ska vara ”lämpligt i landet till sin bildning, uttal
eller stavning”. Utländska namn anses inte längre vara problem att byta
till.
1999. Lättare för könsbytare och transsexuella att byta namn, och man
fick lov att göra det tidigare i könsbytesprocessen.
2009. Ok att välja andra könets förnamn för en vuxen. Regeringsrätten
avgjorde att kvinnor fick heta Arne, eller män Rosa.
2009. Justitieminister Beatrice Ask tillsatte en utredning för att
ändra namnlagen. Bland annat tycker ministern att man borde kunna ha två
efternamn.
Källor: Populär historia, Forskning & Framsteg, Civilutskottets
betänkande 2006/07 om namnmotioner, samt Jan Ottosson, jurist på PRV.
55% är glada
18% är likgiltiga