Björn och Josefine Jadeblom, fd Gustavsson och Persson:
”Vi hade båda ganska ordinära namn, och när vi skulle gifta oss föreslog
svärmor att vi kunde byta. Vi fick avgiften för ett namnbyte i
bröllopspresent av henne.
I och med att vi hade planer på att starta familj, handlade det mycket om att
få ett namn som var vårt eget.
Vi försökte sammanknyta våra efternamn till Pergus, men Pergo golv klagade på
att namnet liknade deras och tyckte det var varumärkesintrång. I den
situationen håller man väl varumärket snäppet högre än efternamnet. Då var
man ju tillbaka på ruta ett, det var inte enkelt att komma på något.
Vi letade på olika namntjänster och hittade Jadeblom. Vi tyckte båda att det
lät väldigt fint. De som varit i vår direkta närhet har bara tyckt att det
varit en kul grej. Det tog ett litet tag innan vi vande oss av med att
använda våra gamla namn. Men nu är det en självklarhet att man vet vad man
heter. Det vi är mest nöjda med är att man får en egen familjekänsla.”
Ingemar Fennstam:
”Det är synnerligen svårt – på flera sätt – att byta namn. Min far åkte i
fängelse i en sak det skrevs mycket om i mitten av 50-talet. Det var
otroligt tragiskt och hela familjen diskuterade att byta namn. Men det vara
bara jag som gjorde det. Jag hade precis fått jobb som företagsrepresentant
och skulle träffa många kunder som kände till historien och det skyggade jag
för.
Ett namn är en identitet. Om jag hetat som min far hade jag omedelbart satts i
förbindelse med honom. Jag var feg, det erkänner jag, jag ville inte att man
skulle diskutera det bakom min rygg, och det ångrar jag lite nu att jag
fäste mig vid.
Ibland undrar folk varför jag inte heter som mina bröder, då brukar jag svara
att det ska jag berätta en annan gång. Min far tyckte inte riktigt om att
han skulle presentera sin son med något annat än hans eget namn.
Och jag tror att andra tycker – det känns så i alla fall – att jag varit
illojal och svikare. Det finns säkert många än i dag som tycker det.
Min far bytte också namn som ung. Han hette Nilsson, men när han skulle göra
sin värnplikt var det sju personer som hette Nilsson och det gick inte an,
några fick byta. Om han bara behållit Nilsson hade jag inte behövt byta, det
är ju så vanligt. Han bytte också till ett namn som kunde härledas till
samhället han kom ifrån, precis som jag senare bytte till ett namn som
härrörde från samhället jag kom ifrån.”
Jessica Tranlander, född Eklund:
”Jag bytte till mammas flicknamn Tranback i samband med att jag bröt kontakten
med min pappa och ville byta som ett statement.
Det känns jättekonstigt nu att se mitt gamla efternamn på betyg och sånt, det
känns verkligen inte som jag.
För tre år sedan bytte jag efternamn igen, nu var giftermål anledningen. Jag
och min fru ville gärna behålla våra respektive namn, så vi kom på att sätta
ihop dem. Det var svårare den andra gången. Jag visste inte hur jag skulle
uttala det. Det tog ett tag innan jag bodde in mig i det.
Det ska mycket till om jag ska byta efternamnet igen. På Skattemyndigheten sa
de att alla möjligheter att byta tillbaka är borta. Jag kan tycka att det är
bra för man kan inte hålla på och hoppa hur som helst.
Inom kort kommer jag att lägga till ett förnamn eftersom jag håller på att
konvertera till judendomen.
Jag kommer inte som jag tänkt nu att byta mitt tilltalsnamn.
Förnamnet är mycket mer av ens identitet än ens efternamn. Däremot kommer det
namnet kanske att figurera i vissa register och vid vissa tillfällen. Jag
har funderat på Yael. Det är lite lyxigt att man kan få välja ett namn
själv.
Hans L.D.G. Starlife, född Hans Larsson:
”På sätt och vis hjälpte mitt namnbyte att driva på min hobbykarriär. Annars
kanske jag hade levt ett lugnare liv.
Min mor skapade ett nytt efternamn när hon skilde sig, som matchade hennes
naturintresse.
Det gav mig blodad tand – jag ville ha ett efternamn som matchade MITT
intresse: liv i rymden.
Men på det tidiga 80-talet fick man inte ta namn som lät osvenska. Undantaget
var om man gjort sig känd under ett artistnamn, så jag började kalla mig
Starlife, startade en rörelse för likasinnade och agerade som dess talesman.
På kort tid fick vi stor uppmärksamhet. Jag figurerade i tidningar, radio och
tv, och amerikanska Nasa skickade mitt namn ut i rymden.
Min ambition att byta till ett passande efternamn fick alltså ganska stora
konsekvenser, och gjorde mig lite känd på köpet.
Nästan alla som kommenterar mitt namn tycker det är kul. För mig är det rätt
viktigt, det har att göra med vilken slags person man vill vara. Jag var
försiktig och tänkte noga innan bytet. Jag ville ha ett namn jag var nöjd
med också på äldre dar.”
Carin Aulin, född Nilsson:
”Sparken i ändan var när min bror bytte namn. Det var i samband med att jag
skulle ge mig ut i arbetslivet. Nilsson, då var man en i mängden, det
fastnade inte när man presenterade sig. Och jag har alltid tyckt om Aulin.
Många tyckte det var konstigt att jag bytte, ”men du är ju Carin Nilsson” sade
de, och för vissa är jag fortfarande det. Men mamma tyckte det var kul att
jag tog min mormors flicknamn, för ingen i nära släkten hade det namnet.
Mormor tyckte det var jättekul, då lever hon ju vidare. Pappa heter
fortfarande Nilsson, jag vet inte vad han tycker. Med facit i hand är jag
mycket nöjd.
Jag har gjort ett aktivt val att det här ska jag heta, istället för att bara
ha fått det vid födseln.
Ett aber är att jag inte längre har samma efternamn som någon av mina
föräldrar.
Det är en känsla av samhörighet man saknar på nåt konstigt sätt.”
Skriv en kommentar
