”Man måste bara fortsätta kämpa”

Onsdag eftermiddag på bus sen mellan Rosengård och Kroksbäck.

Sömnigt lutar sig Janet Chikane mot rutan, blundar till helt kort. De dagliga bussturerna är andhålen i vardagen. Snart ska hon gå av i Kroksbäck och vara dansläraren Janet. Den coola, den som flickorna på fritidsgården ser upp till, som har T-shirts med schysta tryck, hårrosetter på snedden och rosa nagellack. Som har dansat på P3-guldgalan och med flera svenska hiphopartister, som liknar de coola New York-brudarna från senaste video­klippet, som har blivit någon.

– Jag har berättat för dem att min mamma är städare och förklarar ofta för dem att alla inte har fina kläder eller rätta Nikeskor, att det inte är det viktiga. Jag och min syster hade inte heller det när vi var små. Jag vill lära flickorna i dansgruppen att stå med rak rygg.

Själv har hon bestämt sig för att aldrig ursäkta sin bakgrund.

– Jag hoppas att alla som har det så som vi hade det, ska sluta skämmas.

Hon hoppar av bussen. I fritidsgården Flammans lilla danssal luktar det fotsvett, väggarna är slitet grådaskiga. Ett gäng tio- och ­elvaåriga tjejer studsar spralligt upp och ned. Var och en får en kram.

När hon trycker igång bergsprängaren på bänken fyller dancehallrytmen rummet och flickorna hittar omedelbart in i sina inarbetade moves. Janet ropar ut sin uppmuntran och sina bannor.

– Jag vill göra något bra av mitt liv och av flickornas. Jag vill känna att jag behövs, säger Janet Chikane.

Att ge det hon är bra på till flickorna, dansen, är viktigare än pengar. I princip ställer hon upp gratis. Efter heltidsjobbet som barnskötare kommer hon hit flera gånger i veckan, för att hålla i dansgruppen, ta med flickorna på tävlingar och för att träna med sin egen grupp Bowdown. Flickorna betalar hundra kronor om året för att vara med, mer skulle vara för mycket för flera av dem.

– Jag vill ge flickorna, som kunde ha varit jag själv som barn, hopp. De där tightsen som alla andra har, eller coola skorna, de kan få dem så småningom, man måste bara fortsätta att kämpa, säger Janet Chikane innan hon höjer volymen.

Söndag eftermiddag på Ramels väg, Herrgården.

Mamma Victoria Quidel fyller soffbordet med skålar: spenatröra, kycklinggryta, ris och burkar med läsk. På helgerna brukar de äta tillsammans och alla skockas runt bordet med sina tallrikar. För att spara pengar bor de fem barnen fortfarande kvar i fyrarumslägenheten. De delar på rummen. Äldsta dottern som är 26 år har eget, 23-åriga Janet och 20-åriga systern Julie Chikane delar ett, mamman har ett och pappan och sönerna, 35 respektive 19 år gamla, sover i sovsäckar i vardagsrummet.

– Vi har inte haft någon lyx. När ni var mindre gällde det att prioritera, det gick knappt. Inga veckopengar och sådant. Men i jämförelse med hur fattigt jag hade det som barn i Chile tycker jag ändå att jag sett till att vi klarat oss, säger Victoria Quidel.

Janet och Julie Chikane håller med. Visst har de klarat sig. Men det har haft ett pris. Känslan av att inte kunna få det andra barn får: nya kläder, semester eller inträde på Rosengårdsbadet. Men framför allt inte pengar till avgiften för en danskurs, som de drömde så innerligt om när de var yngre.

– Vi såg annorlunda ut eftersom våra kläder ofta var fynd från loppisar, säger Julie Chikane.

Innan pappan blev sjukpensionär jobbade han på en fabrik. Mamman städade till klockan tio varje kväll och jobbade ofta extra på helgerna för att få pengarna att räcka månaden ut.

– Minns ni när vi alla fick gå och köpa två kycklingar var i affären? Det var ett erbjudande, man fick bara köpa två stycken per person, så mamma skickade hela familjen, en och en, säger Janet Chikane.

Det är sådant Victoria Quidel gör. Kostar brödet två kronor mindre i ena affären och kilopriset på köttfärs är lägre i den andra går hon till båda och handlar. Kläder ärvs eller köps på loppisar. I dag har hon fyndat billigt tyg på Ikea som ska sys till överkast åt flickorna.

– Jag minns hur vi stod i kön till Röda Korsets utflykter under sommaren, säger Julie Chikane. Hur stort det var när vi fick följa med till Skånes djurpark. En gång åkte vi till Tosselilla. Oh, det var verkligen the shit för oss.

Snabbt lärde sig Janet och lillasystern Julie att klippa sönder T-shirts, mixt­ra och trixa. Rätt breakdancemoves var hårdvaluta i skolan och när de var tretton och elva startade de sin egen dansgrupp. Att familjen inte hade råd till den åtråvärda danskursen skulle inte få stoppa dem. De skulle bli bäst ändå.

Men som tonåringar blev Janets och Julies längtan efter allt de ville ha för stark. Halva barnbidraget behövde mamman, det som blev kvar räckte inte till när de ville se ut som dem med fetare plånbok. Systrarna började snatta.

– Jag ville så gärna ta mig ur rollen som Rosengårdstjej och ha rätt kläder för att hänga med, säger Julie Chikane. Hade vi inte haft så bra familj hade vi kunnat vara knarkare på gatan i dag.

Till slut åkte Julie Chikane fast och polisen knackade på familjens dörr.

– Jag visste inget innan dess. Jag jobbade ju alltid och träffade bara er på morgonen. När jag kom hem från jobbet på kvällen så sov ni, säger Victoria Quidel.

I dag kan de köpa nya jeans. Både storasyster Marjorie Macarena Quidel och Janet Chikane har fått jobb som barnskötare. Större delen av lönerna ger de till mamman, och familjen har nu en helt annan sammanlagd inkomst. Därför är sofforna i vardagsrummet utbytta, en platt-tv står vid sidan om och lillebror Thomas har fått kläder som han är nöjd med av sina systrar.

– Mamma sa alltid att vi skulle fixa skolan för att inte bli städare som hon. Hon visade oss hur mycket det sliter. Vi fick också se hur mycket hon kämpade, säger Janet Chikane.

Genom åren har systrarna fortsatt att dansa. Höjdpunkten var när de fick dansa på årets P3-guldgala.

– Nu äntligen känner jag att vi finns med. Att jag är någon, säger Julie Chikane.

Tisdag kväll på Kroksbäcks fritidsgård.

Ben flyger i vädret, någon går ner i spagat, en annan ställer sig på kompisens axlar. Janet Chikane går åt sidan, torkar svetten från pannan. Hon har feber och borde bädda ner sig, men vill inte göra tjejerna besvikna.

– Dans betyder allt för mig, säger hon.

Hon berättar om glöden hon kan se i småflickornas ögon: att bli någon, att våga sträcka på sig.

Äldre tonåringar samlas på bänkarna runt salen, klappar och nickar uppskattande. Tjejerna vickar, viftar och snurrar, raka i ryggen framför killarna med huvor på bänken.

– Kom igen nu mina dance­hall queens! ropar Janet Chikane.

80

miljoner människor lever under fattigdomsgränsen i EU. 19 miljoner av dessa är barn. 2010 är utnämnt till det europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. I ­Sverige har ESF-rådet fått regeringens uppdrag att administrera temaåret, att uppmärksamma och synliggöra fattigdomen i landet.