Josefin drömmer om att få rida

STAFFANSTORP.. Josefin håller upp dem så fort hon kommit innanför dörren: stövlarna. För första gången sedan i höstas har hon varit i skolan utan att ha dragit ner byxorna var femte minut för att dölja sina småbarnsskor. Att det är vår nu spelar ingen roll. Hon fick äntligen sina stövlar, i konstläder med spännen. Fyndade för under femtiolappen, i stil med dem som de andra flickorna i klassen har haft hela vintern. För Josefin vill smälta in, precis som alla andra tolvåringar.

– När jag blir stor ska jag bo i hus och ha platt-tv, och många tv-kanaler.

Hon är en av tre i klassen som bor i lägenhet i villasamhället Staffanstorp. Och den enda som har en mamma som varit utan jobb i tio år och lever på änkepension, barnpension, bostadsbidrag och barnbidrag. Som socialen nekar tandvård eftersom hushållets sammanlagda inkomst överstiger normen för ekonomiskt bistånd med 64 kronor. Mamma Louise trasiga framtand gör inte ont, den gör bara att hon inte vågar le, och är sålunda inget hon kan söka pengar för att fixa.

– Vi har inte råd att bli sjuka och gå till doktorn. Inte heller att köpa ut me­diciner. Det är sådana oförutsedda utgifter som bara inte går in, säger Louise.

Varje månad köper hon en köttlåda för 250 kronor, potatis i säck och letar efter alla bästföredatumrabatter hon kan hitta i mataffären. Som gammal kokers­ka har Louise fördelen att hon verkligen kan planera och laga mat från grunden. Storkok, långkok och frysta portioner.

– Men ibland när Josefin har kompisar här och de äter mackor kan jag känna att herregud, nu tar maten slut, hur ska vi nu göra?

För att hemmet ska kännas fint och ombonat jagar Louise hela tiden lösningar. Hon letar efter saker på Tradera och Blocket, på fyndmarknader och loppisar. Men nu när Josefin börjar bli äldre ökar pressen. På prylar man ska ha, på kläder och busspengar för att sticka iväg med kompisar till Lund.

– Ofta kan jag inte sova. Hela tiden går det runt i huvudet hur jag ska lösa olika saker. Tänk om tv:n går sönder. Hur ska jag fixa en ny säng till Josefin? Vad gör jag om hon kommer hem och säger att hon är bjuden på kalas? Det bara maler på, säger Louise.

Josefin har ingen cykel, och ­Louise vill inte tänka på eventuella cykelutflykter med skolan. Kläder köps ­second hand eller på slutrea, veckopeng är uteslutet. Semester åker de inte på, förutom den där gången för två år sedan då Louise vann biljetter till Tosselilla på nätet, något Josefin fortfarande pratar om.

– För att Josefin ska få gå på bio någon gång ibland gör vi så att hon går med en kompis så följer jag med men går runt på stan under tiden. Då blir det bara en biljett plus busspengarna.

Till sig själv köper Louise i princip ingenting. Jämfört med Josefin är det inte viktigt, menar hon.

– Det gör så ont att behöva säga nej till sitt barn hela tiden. Jag tycker inte att man ska skämmas. Men det gör jag. Inte så mycket för att jag inte har pengar som för att jag inte har jobb. Jag skulle så gärna vilja att min dotter fick känna att hennes mamma också hade ett arbete, att hon behövdes någonstans.

Josefin går inte på några fritidsaktiviteter. Men hon drömmer om att få börja rida som tjejkompisarna. Hon har provat hur det känns att sitta på en häst, i djurparken. På helgerna är mor och dotter oftast hemma, det finns inte utrymme för att hitta på något. Men Louise är alltid noga med att få till fredagsmys framför tv:n.

– Jag berättar inte för mina kompisar hur det är. Och ibland låtsas jag, säger Josefin.

Louise ögon blir fuktiga.

Är du orolig för din mamma, när hon tycker att det är jobbigt att hon inte kan ge dig det hon hade önskat?

– Ja, säger Josefin och vänder bort blicken.

Louise och Josefin heter egentligen något annat.