Mammans vita blixt har blivit hennes. Ilskan som kommer som vita stjärnor framför ögonen. Då skriker Lina, skriker och skäller på sina barn eller på sin man. Men någon gång har hon också knuffat, tagit för hårt i barnen. Det som hon till varje pris inte vill. Tårarna lurar i ögonvrån när hon berättar.
– När ilskan kommer ligger slag och knuffar väldigt nära. Jag måste jobba med det, hela tiden. Jag är rädd för mig själv ibland.
Det är framför allt viljan som håller henne tillbaka. Men inte bara. Det är också trycket utifrån.
– Jag vill inte tänka på vad som hade hänt om det varit okej att örfila barn på stan. Kanske hade jag gjort det då, säger hon och ser nästan rädd ut efter att ha hört sina egna ord.
– Jag vill ha kontroll över mig själv från samhället. Från dagis och skola, från grannarna och inte minst från min man.
Lina är välutbildad och har ett prestigefyllt jobb, bor i bostadsrätt och har många vänner. Hon lever i ett lyckligt äktenskap och har två barn i yngre skolåldern. Men hon bär också på såren efter sin egen mammas slag. Och en känsla av själväckel och hat. När Lina var liten slog hennes mamma henne med alla möjliga tillhyggen, kastade saker på henne, örfilade och drog henne i håret flera gånger i veckan.
– Jag minns hur jag tänkte att min mamma, som var den som betydde trygghet och kärlek för mig, den enda jag hade, blev vit-blixtrande-ilska-mamman. Och när jag var liten förstod jag aldrig varför eller vad jag hade gjort för fel.
Linas mamma flyttade till Sverige från ett sydeuropeiskt land när hon träffade Linas pappa. Mamman var hemmafru och pappan ofta bortrest med jobbet. När han var hemma är Lina säker på att han såg, men han varken sa eller gjorde något. Själv berättade aldrig Lina något för någon.
När hon som vuxen träffade sin nuvarande man berättade hon att hon kanske inte ville ha några egna barn.
– Då sa han att jag inte är mina föräldrar. Att jag styr över mitt eget liv.
Lina vet att det är sant. Men också att det är svårt att hantera den ilska hon har fått med sig. Och svårast är det under perioder då stressen och tröttheten tar överhanden. När det är mycket med barnen och jobbet samtidigt, när hemmet inte hinner städas som det ska. För Lina är högpresterande på alla plan. Vill göra karriär, ha ett vackert hem och vara den perfekta mamman.
– Det är då det blir värst. Och det jag blir arg på kan vara löjliga småsaker som sättet de säger nej på eller hur de skriker.
Det som hjälper henne mest är hennes man. Att hon inte är ensam i vardagslivets alla trånga lägen.
– Ibland, som på morgnarna när jag är stressad och barnen inte tar på sig, så säger jag till min man att han får ta över. Det är verkligen tur att jag inte är ensam.
Hon vet också att hennes man aldrig hade accepterat om han såg henne slå deras barn.
– Han skulle ha lämnat mig. Och det är bra. Det låter kanske konstigt, men jag är så tacksam över att jag har den kontrollen över mig.
Av samma anledning har det varit viktigt för henne att barnen har gudföräldrar. Ofta har hon berättat för dem hur viktigt det är att de ringer till sina gudföräldrar om det är något de inte vill prata med mamma eller pappa om. Hon har till och med gett dem en lapp med Bris journummer.
– Jag hade ingen att prata med själv. Och så får det inte vara. Och samtidigt vill jag ha det där övervakandet över mig.
Kort konstaterar Lina att hon säkert ser lika läskig ut i barnens ögon som hon själv tyckte att hennes mamma gjorde när hon gick över gränsen.
– Även om jag inte slår kan jag putta in dem i rummet. Och jag sparkar och slår på saker. Säger elaka saker också.
Skulden är enorm. En mamma ska inte göra så. Får inte.
– Jag känner sådan skam. En mamma ska alltid skydda sina barn. Och barnen är ju min rikedom.
För ett par år sedan gick Lina en föräldrautbildning, en kometkurs. Där fick hon rådet att leka mer med barnen för att se till att de får positiv uppmärksamhet. Och att använda en åtgärdsskala vid konflikter där den sista punkten var skamvrån, något hon aldrig har använt sig av.
– Jag sa som det var till barnen. Att jag skulle gå i skolan för att inte bli så arg och skälla så mycket. Men det är en svår balansgång det där att prata med barnen. För visst kan jag prata med dem om min ilska, att den är fel. Men jag vill heller inte att de ska känna att det är synd om mig. Det värsta jag kan göra är att på något sätt lägga skulden på dem.
Under en period gick hon till en psykolog. Men Lina tyckte att psykologen mest ville gräva i mammans övergrepp, inte erbjuda Lina redskap för att hantera sin vitblixtrande ilska.
Lina vet att även hennes egen mamma blev slagen som barn.
– Även om jag kan bli uppretad just då är jag stolt över vad min dotter, hon som på sätt och vis är tuffast, säger till mig ibland: ”Nu är du den dumma mamman. Du får inte skrika åt mig, för jag är ett barn.”
Lina heter egentligen något annat.
7 procent av de svenska föräldrarna är positiva till kroppslig bestraffning.
1963 var den siffran 53 procent. Då fick vart tredje barn i förskoleåldern
stryk ibland och 90 procent någon gång om året.
27 procent av föräldrarna till barn under ett år anser att det är rimligt att
hugga tag i och ruska barnet. Generellt är barn under sex år mer utsatta än
äldre barn.
21 procent av föräldrarna i familjer där båda är födda utomlands tycker det är
rimligt att bestraffa med slag och örfilar.
Källor: BRÅ och kartläggningen ”Våld mot barn”.
Endast 24 länder i världen har infört totalförbud mot barnaga. Och i ett av
länderna, Nya Zeeland, har en folkomröstning visat att befolkningen vill
återinföra föräldrars rätt att smiska sina barn, som en reaktion mot landets
förbud från 2007.
Sverige var först i världen med ett agaförbud 1979. Bland länder som tillåter
aga märks exempelvis Storbritannien, USA, Frankrike, Italien och Polen.
83% är glada
8% är likgiltiga
