Artiklar som berör detta
Radioprofil startar klimakterieprogram
MALMÖ. Almira Perdija, Aldona Russdal, Mayvash Pooyandeh och Nazar Ala Hassan bor alla i Malmö, men kommer från olika delar av världen och har lärt känna varandra via Internationella kvinnoföreningen. Vi träffar dem i föreningens lokaler på Spångatan för att prata om värmevallningar, svettningar och ymniga blödningar. Men också om respekt, mammor och tabun.
Även om besvären är desamma är deras erfarenheter av klimakteriet väldigt
individuella.
– Värmevallningarna kommer helt oväntat. Det gör inte ont, men man får
hjärtklappning och det är fruktansvärt obehagligt, säger Almira Perdija.
Även om hon upplever klimakteriet som något jobbigt kan hon prata öppet om
sina besvär.
– Jag och min mamma har alltid stått varandra väldigt nära och i vår familj är
inget tabu.
Almira Perdija är uppvuxen i Bosnien-Hercegovina och kommer ihåg hur det var
när hennes mamma hamnade i klimakteriet. Men det var först när hon själv kom
i samma ålder som hon förstod hur jobbigt det var.
– Min mamma hade alltid fönster och dörrar öppna. Hon svettades jättemycket
och blev röd i ansiktet. När jag frågade hur det var med henne svarade hon
att jag fick vänta och se tills jag kom i hennes ålder. Då tänkte jag att
sådana problem ska jag aldrig få, men nu är jag precis likadan, skrattar
hon.
Aldona Russdal har inte kommit i klimakteriet ännu men tror att det snart kan
vara dags:
– För mig är det här helt främmande. Det jag vet har jag fått lära mig av
väninnor. Och ska jag vara riktigt ärlig, blir jag lite skrämd av att höra
er berätta.
Hon lämnade sitt hemland Polen när hon var arton år.
– Min mamma var fortfarande väldigt ung när jag flyttade till Sverige så jag
hörde aldrig henne prata om klimakteriet. Men det hade jag nog inte fått i
alla fall.
I Aldonas familj var allt som rörde mens och sex tabu.
– Jag minns så väl när jag gick på dagis och mamma berättade om storken för
mig. Man kan nog säga att det fortsatte så ända upp till vuxen ålder. Vi har
aldrig pratat om sådana saker.
I takt med att hon blivit äldre har nyfikenheten på hur hennes mamma upplevde
övergångsåldern ökat.
– Jag vill veta om hon tycker att det var jobbigt och om hon tog några
me-diciner. Men där är en spärr som gör att jag inte kan fråga henne, en mur
som inte går att riva. Jag hittar inte mod, inte nu när vi är så gamla.
Mayvash Pooyandeh och Nazar Ala Hassan känner igen sig i Aldonas beskrivning.
Mayvash kommer från Iran och har heller aldrig pratat öppet om mens i sin
familj.
– Det är lättare att prata med vänner än med familj och syskon, säger hon.
Nazar gifte sig ung och flyttade från Palestina till Förenade Arabemiraten
innan hennes mamma hann komma i klimakteriet. När hon åkte tillbaka för att
hälsa på märkte hon aldrig av att mamman hade några besvär.
– Jag har fått lära mig genom att titta på tv-program, läsa tidningar och
prata med mina väninnor. De klagar mycket, men jag tycker inte att man ska
klaga. Det är en del av livet. Vi måste acceptera det, säger hon.
I Sverige tycker Aldona Russdal inte att klimakteriet är något tabu.
– Det är något som kommer fram rätt snabbt när man träffar en annan kvinna
här, säger hon.
För vissa kvinnor kan klimakteriet vara en sorgesam process. Men även om klimakteriet vid sidan av de fysiska besvären kan vara psykiskt påfrestande tror Aldona Russdal inte att klimakteriet är den enda anledningen till att en kvinna i femtioårsåldern kan må dåligt.
Förutom de kroppsliga förändringarna och att hon inte kan få fler barn kan
orsaken vara att barnen flyttar hemifrån, att äktenskapet inte är lyckligt,
att karriären inte går som tänkt och att hon känner sig hotad av yngre
kollegor, menar hon.
– Om allting stämmer bra i hennes liv, om hon har ett jobb som hon trivs med,
en man som hon älskar och barn som förstår tror jag att det blir lättare för
henne att ta sig igenom klimakteriet.
Risken för bröstcancer och andra bieffekter har gjort Nazar Ala Hassan, Almira
Perdija och Mayvash Pooyan-deh tveksamt inställda till behandlingar med det
kvinnliga könshormonet östrogen, som sägs lindra klimakteriebesvär.
– Jag fick östrogen efter att min läkare frågat mig om jag hade minskad
sexlust och var gnällig. Men när jag sedan fick ledvärk sa min reumatolog
att det var bättre att sluta, säger Mayvash.
– Min läkare sa att det kunde minska svårigheterna men att jag också kunde få
bröstcancer. Det är inte hundra procent säkert, säger Almira.
Mayvash har sedan något år kommit ur klimakteriet, och ser bara fördelar med
det.
– Det är jätteskönt. Innan jag hamnade i klimakteriet brukade jag frysa när
det var under 25 grader på sommaren. Nu kan jag ha fönstren öppna till och
med när det är vinter, säger hon.
– Då ser jag fram emot det, säger Aldona. Jag fryser alltid.
18 oktober varje år firas världsklimakteriedagen. Den har instiftats av Internationella klimakterieförbundet, IMS, och WHO för att uppmärksamma kvinnors hälsoproblem i samband med och efter klimakteriet.
100% är glada
0% är likgiltiga