Verklighetens tolk

Camilla Läckberg sysslar med realism. Och inte i första hand i polisarbete, eller rimlig brottsfrekvens i ett litet samhälle som Fjällbacka i Bohuslän.

Läsarna, de miljontals läsarna i land efter land, faller sannolikt för någonting annat.

Nya boken ”Änglamakerskan” ger den perfekta provkartan på det: Svensk verklighet 2011.

Föräldraparen har ibland adopterat, ibland använt en donator. Barnen heter Vincent och Noel. En kvinna i trettiofemårsåldern konstaterar för sig själv med stor lättnad att tiden då man festade hårt och vaknade upp i en skärgårdsbåt är förbi. Och det fortsätter: Någon får cancer. En mikrovågsugn plingar till när bullarna är värmda, den gravida modern oroar sig för pigmentförändringar, polis Patrik tränar inte som han borde och hans fru skäms lite över att hon faktiskt tycker att han blir mindre attraktiv, tidningen Mama blixtrar förbi, liksom Oprah och Letterman, de vuxna systrarna ger sig själva en stunds vila från ansvar och vuxenhet genom att dricka saft genom näsan som de gjorde när de var små.

Man äter vidare Skogaholmslimpa med prickigkorv om man är sextio. Ingen jävla salami.

Verklighetens folk. Statsministerns favoritförfattare har en perfekt tonträff.

– Jag har blivit tillfrågad om varför så många tycker om mina böcker och jag har ingen aning, säger Camilla Läckberg och motsäger sig sedan genom att ge två huvudsakliga förklaringar.

Dels det hon kallar den rena ”hygienfaktorn” – hon skriver thrillers som går ihop och har en naturlig känsla för dramaturgi. Dels, framför allt, att man känner igen sig. Den extraordinära dramatiken i en mordutredning blandad med den väldigt vanliga dramatiken som de flesta av oss faktiskt upplever.

– Att träffa någon att bli kär i, det är enorm dramatik. Att få ett liv att funka ihop, att jämka. Att gifta sig, skaffa barn, drabbas av dödsfall i familjen. Allt sånt är enormt dramatiskt. En del tycker att jag knör in för mycket sådant i mina huvudpersoners liv – men titta på din egen bekantskapskrets! Jag känner homopar, folk som har adopterat, som är gravida, som skiljer sig, som ligger i släktfejder, folk som bekämpar brott och folk som snart åker dit för skattefiffel. Det är en massa dramatiska händelser som pågår, och det finns i nästan alla människors liv.

Camilla Läckberg sägs vara sig väldigt lik från tiden före genombrottet, då de nio miljoner sålda böckerna ännu inte hade gjort henne till en av Sveriges bäst säljande författare genom alla tider.

Dagen då vi träffas, på Bonnierförlagens sammanslagna jätteofficin på Sveavägen i Stockholm, har hon mjukat upp med att signera 1 100 böcker på löpande band.

– Handstilen blir mer och mer kackig, men det är ju ingen som sitter och jämför hur jag skriver i en bok till en annan, säger hon lakoniskt och beställer fram en Läckberg special: En kaffe, en cola och en Red Bull. Samtidigt.

Den nya boken är hennes nionde om poliser och vanliga människor i bohuslänska Fjällbacka. Den här gången syr hon samman ett historiskt tema – Hermann Göring och Albert Speer, en pennalistisk internatskoleföreståndare, fem edsvurna vänner och ett par som har förlorat sin son – med det samtida Sverige skildrat genom det nya högerextrema partiet ”Sveriges vänner”.

– Jag har ju ingen politisk agenda med mitt författarskap. Jag vill underhålla. Men sånt som upprör mig och intresserar mig, det är klart jag lägger in det i böckerna. Sverigedemokraterna är en varböld som vi borde sticka hål på. Jag skulle vilja lyfta fram allt jag kan för att visa det vansinniga i vad vi gjorde som röstade in ett sådant parti i riksdagen. Det är så många som inte förstår vad de gjorde med sin röst, de tänkte väl att det bara var en missnöjesyttring den gången, de känner ”jag har det inte så bra just nu”, utan att förstå frågorna, utan att förstå vad det är för människor som faktiskt sitter i det här partiet.

Andra delar av berättelsen föddes under en guidad tur i Fjällbacka då Camilla Läckberg fick höra en skröna om att Hermann Göring var på en fest på en ö i närheten, nånstans kring 1919 då han var bedagad flygarhjälte, innan han träffade sin svenska fru Carin Fock.

Björn Fontanders bok ”Carin Göring skriver hem” blev avgörande för hennes research, och ett mysterium ur verkligheten är också med i ”Ängla­makerskan” – vem är kvinnan som felaktigt begravdes som Carin Göring i Stockholm?

– Håren bara ställde sig upp på armarna när jag läste det där. Och det bara gled in så jäkla snyggt i min egen story! Det är när det där händer, som man får en näst intill religiös upplevelse som författare. Då man börjar tro på något slags inspirationsgud nånstans.

Huvudpersonerna Patrik och Erica kallar Camilla Läckberg sina ”låtsaskompisar”.

– Patrik har fyllt fyrtio nu och Erica är två år yngre. Jag var och såg lite av filminspelningarna för ett tag sedan. Claudia Galli och Richard Ulfsäter spelar dem och de har superkemi, de var suveräna med ungarna, jag satt där och kollade och tårarna började rinna.

Till julen 2012 har den första av tio långfilmer för tv premiär. Två biofilmer ska det bli också, med premiär 2013.

Camilla Läckberg har jobbat hårt på alla fronter. Till exempel med sin nya familjekonstellation.

–Min man Martin hade inte varit pappaledig förut, och inte tagit så mycket hem­ansvar. Så det blev lite andra bullar för kraken. Jag satte reglerna ganska snabbt.

Men en bok om året för Camilla Läckberg, som förut? Nej. Jobbet måste ner på ”en human nivå” som hon säger, hon känner att kroppen säger ifrån, det är stresshuvudvärk och axlar som ömmar. Så hon säger igen och igen: det ska bli lugnare. Varför vi nu ska tro på det.

– För att jag har ett kontrakt på det! Två böcker på fem år, inte mer. Så nu jävlar ska här såsas.