JONN
JEPPSSON:
Deathspell Omega: Fas – Ite, Maledicti, In Ignem Aeternum. Du och jag,
döden. Själva essensen av svärtan. Om Ingmar Bergman fötts femtio år senare
hade dessa bistra fransmän varit hans huskompositörer.
Primordial: To the Nameless Dead. Naturen är alltid det nya svart i
black metal, men ingen skildrar den så otämjt levande som Primordial. En
Irlandsresa till fyndpris.
Dillinger Escape Plan: Ire Works. I fjol gjorde de covers på Massive
Attack och Justin Timberlake. I år sprängde de metals genregränser lite
till. I stället för förvirring: musik. Ljuvt arg sådan.
Oxbow: The Narcotic Story. Du har inte levt förrän du hört Eugene
Robinson – de tuffa grabbarnas svar på Håkan Hellström – ge antisången ett
ansikte. Fasansfullt fulsnyggt.
Watain: Sworn To The Dark. Sångaren Erik Danielsson: ”black metal ska
vara som en bottenlös grop fylld av blinda hundar som äter sin egen
avföring”. Watain hittade sin grop – och vansinnigt snygga låtar.
Också bra:
Alcest: Souvenirs d’un Autre Monde.
Kongh: Counting Heartbeats.
Serj Tankian: Elect the Dead.
Marilyn Manson: Eat Me, Drink Me.
Turbonegro: Retox.
Poison The Well: Versions.
Neurosis: Given To The Rising.
Nile: Ihtyphallic.
Unsane: Visqueen.
Nine Inch Nails: Year Zero.
Skinny Puppy: Mythmaker.
Witchcraft: The Alchemist.
Mayhem: Ordo Ad Chao.
Korn: Untitled.
Nifelhim: Envoy of Lucifer.
Rotting Christ: Theogonia.
Electric Wizard: Witchcult Today.
Jesu: Conqueror.
Wolves In The Throne Room: Two Hunters.
SARA BERG:
Cats on Fire: The Province Complains. Fyra unga män med slingrande
gitarrspel och en dos kantstött stolthet gör gentlemannaindie för alla
årstider och sinnesstämningar.
Ronderlin: The Great Investigation. Ett band som jag nästan hade glömt
fanns och så gör de plötsligt en av de finaste skivorna. Ödmjuk dramapop med
mer elektronik än tidigare, men fortfarande lika omöjlig att tröttna på.
Love Dance: Result. Tänk att all fin brittisk och svensk 90-talsindie
skulle återfödas i Norge som smånasala vårkänslor: sorgset, studsigt,
gulligt och olyckligt förälskat på samma gång.
The Mary Onettes: The Mary Onettes. Ta allt det bästa från 80-talets
mer tungsinta syntband, multiplicera det med hundra och sätt en förstärkare
på det. Storslaget i sin finaste kostym.
Club 8: The Boy Who Couldn’t Stop Dreaming. En av de sköraste,
svalaste stämmorna i kombination med drömska melodier. Ungefär allt bra som
brukar sägas om skandinavisk design, fast som musik.
Också bra:
Familjen: Det snurrar i min skalle
Jens Lekman: Night Falls Over Kortedala
Montt Mardié: Clocks/Pretender
MATTI EDÉN:
René Jacobs: Mozart Don Giovanni. Djärva val av sångare och
dramatik som utgår från orkestern. Dramma giocoso, allvar och humor
sammanflätat.
Martin Fröst: Nielsen/Aho: Clarinet Concertos. Det finns många
inspelningar av Nielsens klarinettkonsert, men kanske ingen med lika mycket
personlig fantasi som Martin Frösts. Lahtiorkestern och Osmo Vänskä har
många fingrar med i spelet.
Jón
Leifs: Edda, Part 1 – The Creation of the World. Jón Leifs storslagna
försök att återerövra den isländska mytologin från Wagner äntligen inspelat
med Iceland Symphony Orchestra och Hermann Bäumer.
Isabelle Faust/Jiri Belohlávek/Prauge Philharmonia: Beethoven
Kreuzersonata, Violin Concerto. Svårspelade verk av Beethoven ömsar skinn.
Mark Padmore: As Steals the Morn. Många sångare satsar på arior av
Händel i år. I konkurrens med bland andra Magdalena Kozená och Andreas
Scholl väljer jag Mark Padmore och English Concert/Andrew Manze.
Också bra:
Anne Sofie von Otter: Terezín/Theresienstadt.
Granville Bantock: Omar Khayyam.
Svenska Kammarorkestern/Thomas Dau
JOACHIM SMITH:
Hardcore Superstar: Dreamin’ In A Casket. Som ett påtänt Mötley Crüe
1983, typ; uppkäftigt, träffsäkert och utan konkurrens när det kommer till
sleazeförklädd metal. Men tajtare.
Nine Inch Nails: Year Zero. Bedårande, kontrollerat kaos där tiden
stundtals tillåts stå still. Frekvensstört humlesurrande, tekniska under och
en Trent Reznor som knackar hål i asfalt.
Private Line: Evel Knievel Factor. De lär inte tura Silja Line:
hårdrock, pop och punk i ett och samma förstaklasspaket, direkt från
Helsingfors till Hollywood. Högt, högt via jumbojet.
Marilyn Manson: Eat Me Drink Me. Känslosamma bekännelser från en
antikrist med krossat hjärta. Melankoli i mellantempo och färre attiraljer
från förr – ett värdigt kliv i sidled.
Saxon: The Inner Sanc-tum. Segslitna herrar som är och förblir
konsekventa i sitt uppsåt och Biff Byford fäktar frenetiskt med stora
kockkniven. Kompromisserna är förtjusande få.
Också bra:
Foo Fighters: Echoes, Silence, Patience & Grace
The 69 Eyes: Angels
Crashdïet: The Unattractive Revolution
PATRIK SVENSSON:
M.I.A: Kala. Tre slumpmässigt utvalda skäl till att ”Kala” är årets
bästa album: 1. ”Bamboo Banga”, i vilken M.I.A. jagar en livrädd turists
Hummer och bankar fram rytmen med en bambupinne på bilplåten samtidigt som
hon rånar Jonathan Richman och en tamilsk filmkompositör på melodin. 2.
”Mango Pickle Down River”, i vilken M.I.A. och ett gäng småbarn rappar om
att fiska och bada över ett förtrollat didgeridoobeat. 3. ”Paper Planes”,
som är årets bästa låt med decenniets tuffaste The Clash-återanvändning och
historiens snyggaste pistolskottssampling.
G&D: The Message Uni Versa. Georgia Anne Muldrow och Dudley
Perkins tillsammans betyder den finaste soulen, funken och hiphoppen i ett
och samma paket.
Sage Francis: Human the Death Dance. En klumpig och arrogant buffel
som skriver rapvärldens just nu vackraste bekännelseprosa.
Rahsaan Patterson: Wines & Spirits. Ännu nyare neo-soul med en av
samtidens absolut största sångare.
Buck 65: Situation. ”Brokeback Mountain” i rapversion.
Också bra:
Brother Ali: The Undisputed Truth.
Feist: The Reminder.
LCD Soundsystem: Sound of Silver.
HÅKAN ENGSTRÖM:
Robert Plant & Alison Krauss : Raising Sand. Två fantastiska
vokalister hittar 50 sätt att närma sig varandra och en drös obskyra låtar
ur folk- och bluesarkiven. Sublimt.
Feist: The Reminder. Hon verkar vara ute efter att skriva moderna
standards, inget mindre: sångbara soulpoplåtar, som både rösten och gitarren
stryker med en sofistikerad touche.
Radiohead: In Rainbows. Få band målar med lika många nyanser och lika
spretiga penslar. Det är bara det publikskygga draget som saknas i år, till
glädje för alla drabbade.
Andrew Bird: Armchair Apocryha. Han visslar så det sjunger om det -
men det är inte allt han kan, denne lätt motsträviga popsärling. Stor
dramatik med mest små bokstäver.
Wilco: Sky Blue Sky. Precis som Radiohead återvänder bandet efter
några år av experiment till ett enklare tilltal, men bär precis alla
lärdomarna med sig. Här finns inget plats för något trivialt.
Också bra:
Andi Almqvist: Red Room Stories.
Robert Wyatt: Comicopera.
Loney, Dear: Loney Noir.
Okkervil River: The Stage Names.
Fiery Furnaces: Widow City.
Joe Henry: Civilians.
Linda Thompson: Versatile Heart.
Norah Jones: Not Too Late.
The Broken Social Scene Presents: Kevin Drew... Spirit If.
CARLHÅKAN LARSÉN:
Leif Ove Andsnes: Griegs pianokonsert, Ballad g-moll m m. Grieg porlar
källfriskare än någonsin i Andsnes känsliga händer. Den stora balladen är
nog Griegs finaste pianoverk. Redan en klassiker.
Nina Stemme: Richard Strauss. Mogen och fräsch: kombinationen är
oslagbar. Nina Stemme förvaltar svensk dramatisk soprantradition på högsta
nivå.
Carl Nielsen: Chamber Music Vol 1. Några kongeniala danska ensembler
tar sig an Nielsens mångskiftande kammarmusik. Här finns pärlor att upptäcka!
The Sibelius Edition. Har man sagt Nielsen måste man väl säga
Sibelius. Med denna utgåva tar ett storverk sin början. Grammofonbolaget Bis
ämnar ge ut HELA Sibelius! Det blir tjogtals med cd. Något för
fullständighetsmanikern.
Maria Lindström: Nära till allt. Den späda rösten med det breda
registret. Evighetsfunderingar och vardagstankar. Fullkomligt opretentiöst,
därför så imponerande.
Också bra:
Gitta Maria Sjöberg: Verdi & Puccini Arias.
Rolf Martinsson: Open Mind (och annan musik av Martinsson).
Daniel Blendulf, cello, Francisca Skoogh, piano, Z-kvartetten: Musik
av Sjostakovitj
ALEXANDER AGRELL:
Trio Mediaeval: Folk Songs. Trestämmiga, undersköna norska folksånger
och medeltidsballader, sjungna med både kraft och mildhet.
Joni Mitchell: Shine. En mäktig återkomst. Mera direkta
Mitchellmelodier än man vant sig vid, om människans oförmåga att ta hand om
jorden, livet på den och till och med sina egna artfränder. Vackert och
skrämmande.
Chris Potter Underground: Follow the Red Line. Malmökonserten var
oinspirerad, men livealbumet är urstarkt. Modern, spräcklig, laddad och
bitvis hårdför jazz, laddade långa låtar, originellt så att det räcker till.
Joshua Redman: Back East. Maximalt fräscht inom boptraditonen 2007.
Redman med sin enastående rytmkänsla får varje fras spännande och
engagerande.
Cristina Branco: Abril. Branco utanför fadon, inne i låtskrivaren José "Zeca"
Afonsos personliga och direkt oemotståndliga melodier. De poetiska, målande
och mångbottnade texterna ligger väl i munnen på en av världens mest
uttrycksfulla och känsliga sångerskor.
Också bra:
Malin Foxdal: Jag längtade.
Dave Brubeck: Indian Summer.
Tingvall Trio: Skagerrak.
Medeski, Scofield, Martin & Wood: Out Louder.
Sofia Karlsson: Visor från vinden.
Nils Berg: Sailors Fighting in the Dance Hall.
Herbie Hancock: River - The Joni Letters.
Tolvan Big Band: Code Red.
Ale Möller Band: Djef Djel.
Frifot: Flyt.
Mark Murphy: Love Is What Stays.
Röjås Jonas: Epilog.
Fredrik Kronkvist Quartet: Ignition.
Kullhammar/Osgood/Vågan: Andratx.
Kristin Asbjørnsen: Wayfaring Stranger.
Östblocket: Gift.
Jeanette Eriksson: Låtar på skånska.
Torbjörn Zetterberg: Skildrar kvinnans kamp.
Oscar Peterson/Milt Jackson/Ray Brown: The Very Tall Band.
Eric Bibb: Diamond Days.
Swedish Mingus Band: Siegmund Freud's Mothers.
Benny Anderssons orkester: BAO 3.
Dianne Reeves, Gladys Knight, k d lang, Dee Dee Bridgewater m fl: We
All Love Ella.
The Bad Plus: Prog.
FREDRIK LINDSKOUG:
Burial: Untrue. Brittisk dubstep som tar formen av väldigt speciell
soul. Ljudet av att möta sina inre demoner, eller en bortträngd sorg, och
just så börja ana en väg ut ur mörkret. Lika obegripligt vackert som Burial
själv är hemlig.
M.I.A.: Kala. Världsmedborgaren M.I.A. offrar utan att blinka mycket
av debutens poppighet på hårdhetens altare. Oerhört vitalt, någonstans i
hiphoppens och klubbmusikens förlovade gränsland.
Ken Ring: Äntligen hemma. I första men bara i första hand för rösten,
övertygelsen och det djupt mänskliga. Hösten 2007 vägrade rapparen
konsekvent att släppa taget om mig. Han har ännu inte gjort det.
Diverse
artister: The Very Best of Éthiopiques. Ett utsökt koncentrat av den –
alltjämt växande – ”Éthiopiques”-serien. Fokus på 60- och framför allt
70-talet: etiopisk jazz, soul, funk och mer än så.
The Tough Alliance: A New Chance. Så vemodigt livsbejakande och så
väldigt spelbart. Bruksmusik i ordets allra bästa bemärkelse.
Också bra:
Basutbudet: Startpaketet.
Diverse artister: Rumble in the Jungle.
Kanye West: Graduation
ANDERS JADERUP:
The Tough Alliance: A New Chance. Teoretiserandet kring The Tough
Alliance skymmer ibland Göteborgsduons musik. Den här gången överröstas
diskussionerna av årets orubbligaste samling poplåtar.
Arctic Monkeys: Favourite Worst Nightmare. När värsta hajpen lagt sig
släppte Sheffieldgruppen en skiva som överglänste debuten. En låt som
”Fluorescent Adolescent” mosar alla andra brittiska gitarrband.
Feist: The Reminder. Jösses, som hon sjunger. Med en annan avsändare
hade ”The Reminder” blivit ett ofokuserat genrespretande men kanadensiska
Feists röst håller samman allt.
Jamie T: Panic Prevention. Gatupoeten från Wimbledon, och hans
akustiska bas, jämfördes lika ofta med Billy Bragg som med Mike Skinner. Men
egentligen lät Jamie Treays bara som sig själv.
Anna Järvinen: Jag fick feeling. Med Dungen som 70-talsproggigt
men oerhört disciplinerat kompband hittade Anna Järvinens höstbruna folkpop
rätt från första stund. Årets överraskning.
Också bra:
Kocky: Kingdom Came.
Mr Hudson & the Library: A Tale of Two Cities.
Jens Lekman: Night Falls Over Kortedala.
EVA REDVALL:
Cecilia Bartoli: Maria. En av vår tids mest hisnande sångerskor hyllar
sin idol, den obändiga Maria Malibran. Traditionella operaarior och mer
eller mindre udda rariteter i färgstark blandning.
Juan Diego Flórez: Arias for Rubini. En av vår tids mest
stilfulla tenorer hyllar sin förebild, den legendariske Giovanni Battista
Rubini. Virtuost men inte flashigt, känsligt men inte sentimentalt.
René Jacobs: Mozart Don Giovanni. René Jacobs leder en glansfull,
svängig och lätt crazy tolkning av Mozarts dramma giocoso, med Kenneth
Tarvers Don Ottavio som speciellt dragplåster.
Monteverdi: L’Orfeo. Rinaldo Alessandrini och hans Concerto Italiano
släpper loss barockens alla färger. Operahistoriens första stora hit lever
än, och mer levande än så här kan den knappast bli.
Dukas: Ariane et Barbe-Bleue. Den gamla historien om Riddar Blåskägg
ur feministiskt perspektiv. Patricia Bardon lyser som tuff amma och BBC
Sym-phony Orchestra förmedlar magisk sagostämning under Leon Botstein.
Också bra:
Magdalena Kozená: Ah! mio cor.
Nicole Cabell: Soprano.
Elina Garanca: Aria Cantilena
MARIA G FRANCKE:
Rufus Wainwright: Release the Stars. Faktiskt inte ett enda svagt
spår. Dessutom finns årets allra mäktigaste låt här: ”Slideshow”. Årets
Rufus ligger jämsides med ”Want One” och snirklar sig allra längst in i
hjärtat.
Mika: Life in Cartoon Motion. Musik som tivoli och lekplats i ett.
Klackarna i taket och mungiporna uppe vid örsnibbarna. Hållbara, moderna
hits paras med rötter i Freddie Mercury och George Michael.
White Stripes: Icky Thump. Primitivt larm har alltid en given plats,
särskilt om man hittar något bakom larmet. Det gör man på ”Icky Thump”.
Soundtracket till sommarens bilkörning var ”Rag & Bone”.
Arcade Fire: Neon Bible. Arenarocken har moderniserats, den saken är
säker. Arcade Fire är väldigt långt ifrån ci garettändare- och
luftgitarrterrorn. Simple Minds för 2000-talet.
The Thrills: Teenager. Conor Deasys förmåga att sjunga som om han hela
tiden är förvånad över sin egen röst gör skillnaden mellan ett traditionellt
pop/rock-band med rötter i 60-70-talet och något helt unikt.
Också bra:
Tom McRae: King of Cards.
Simone White: I Am the Man.
Mauro Scocco: Ljudet av tiden som går