Ann Heberlein om tid och konsumtion

Tillsammans med hundratals andra lediga och köpsugna svenskar stormar jag in på det stora varuhuset som har något för alla skeden och stadier i livet. Den unga tjejen som är på väg att flytta hemifrån köper vinglas, det nyförälskade paret investerar pengar och framtid i en dubbelsäng, blivande föräldrar inspekterar spjälskydd. Nyskilda män köper våningssäng så att barnen har någonstans att sova varannan helg, och femtioplussarna med pengar och utflugna barn funderar på att byta köket i sommarstugan.

Själv befinner jag mig i den tidiga medelåldern och pysslar med att renovera huset. Jag inser att vi alla är där i samma syfte och blir beklämd: vi konstruerar oss själva, våra liv, våra värderingar och våra relationer genom sakerna vi köper. Konsumtion fungerar som passagerit - från ett stadium till ett annat, som identitetsskapare. Innebörden i begreppet " konsumtionssamhälle" är övertydlig i sällskap med Billy och Klippan - vi erövrar vår identitet genom att konsumera, vi köper prylar som bekräftar vår självbild.

Journalisten Katarina Bjärvall har undersökt den tillsynes allmänt accepterade devisen "Du är vad du konsumerar". Vill ha mer (Ordfront) är sorglig läsning. En typisk svensk barnfamilj bär varje år med sig minst fem ton varor hem. En typisk svensk barnfamilj lever med känslan att tiden aldrig riktigt räcker till. Bjärvall visar på sambandet mellan överkonsumtion och tidsbrist och levererar en träffsäker definition av det västerländska samhällets syn på föräldraskap: föräldrar är hårt arbetande konsumenter.

Vi arbetar för att kunna konsumera, och konsumerar för att kunna arbeta. Diskmaskin och färdiglagad mat kostar pengar, men köper oss tid så att vi kan arbeta litet till.

Liksom i förbigående uppfostrar vi barnen till fullfjädrade konsumenter av prylar och aktiviteter. Varje steg i livet tas till tonerna av pengar som rullar - barnets ankomst till världen firas med gåvor till den lille och sen fortsätter det i den stilen. Marknadsföringsgurun James McNeal skriver att barn är en marknad med tre dimensioner - som dagens kunder, som påtryckare och som framtidens kunder. Barn har både mer egna pengar och mer makt över sina föräldrars köpbeslut än någonsin tidigare - som en konsekvens av det dåliga samvete många föräldrar ständigt brottas med.

Måste det vara så här? I USA skapas en motrörelse - enligt nationalekonomen Juliet Schor gjorde 19 procent av amerikanerna mellan 1990 och 1996 en frivillig livsstilsförändring som innebar att de tjänade mindre pengar. Schor skriver att de flesta människor i västvärlden utan större problem kan kapa sin konsumtion med ungefär 20 procent. Sociologen Jörgen Larsson har räknat ut att en familj bestående av två vuxna och två barn behöver en disponibel inkomst på 14 700 i månaden. Det innebär att samma familj skulle klara sig om båda föräldrarna arbetade 50 procent.

Det sorgligaste med Bjärvalls bok är de intill döden trötta medelklassföräldrar hon intervjuat - människor som har allt men ändå är missnöjda. När glömde vi bort att vi faktiskt kan välja själva? Att vi själva skapar våra liv, att vi själva bestämmer hur mycket och vad som är nödvändigt?'

ANN HEBERLEIN
doktor i etik