Cecilia Bornäs läser om Alva Myrdal

En svensk förskoleavdelning 2006. Här ryms lekande barn, robusta möbler, några få vuxna. Kan man också urskilja en vålnad, konturerna efter en överbegåvad kvinna född i början av förra seklet? Kan man rentav få syn på hennes privata historia - hennes barndom, kärleksliv och äregirighet?

Det har kommit ett antal böcker om Alva och Gunnar Myrdal under senare år och det beror på att deras mycket omfattande brevväxling har blivit offentlig. Nu koncentrerar sig historieprofessorn Yvonne Hirdman på Alva Myrdal i biografin "Det tänkande hjärtat", en ambitiös skildring av ett ovanligt liv. Breven utgör naturligtvis en stomme i boken, också den här gången. Man skulle kunna säga att Alva Myrdal och Yvonne Hirdman har skrivit biografin tillsammans.

Men det är förstås Hirdman som har tolkningsföreträde. Och hon börjar med att göra Alva Myrdal till ett skolexempel på kvinnlig underordning. Den begåvade, drömmande, bokslukande flickan är 19 år när kampen för kvinnlig rösträtt ger resultat 1921, men världen är fortfarande trång för kvinnor. Unga Alva gör kärleken till en utväg. Hon har träffat den lovande studenten Gunnar och överför sina ambitioner på honom. Hon ska bli hans sköldmö, hans assistent som ska hjälpa honom att erövra världen. Om man inte själv kan bli störst kan man älska den störste.

Men vad Gunnar Myrdal framför allt vill ha är en fru. Han är konservativ i sin ungdom och ifrågasätter till och med hennes rätt att bära studentmössa efter att hon avslutat gymnasiet. Hon ska ta hand om hans hem och föda hans barn. Och när de så småningom gifter sig finner hon sig i situationen trots att hon fullkomligt avskyr hushållsarbete, det som hon kallar "de smutsiga pigsysslorna, detta årslånga äckel, som bara börjar om på nytt, igen och igen." Hon hoppas att allt ska förändras när hon blir mor, men när hon får sin son Jan känner hon sig ännu mer instängd och får självmordstankar.
Kanske beror hennes aversion mot hemmafrulivet till viss del på uppväxten. Hennes frustrerade mor hade inte förmågan att skapa ett tryggt hem. De moderliga omsorger som kommit Alva till del tycktes framför allt ha bestått i våldsamma raseriutbrott.

Är det Gunnars svartsjuka som blir Alvas räddning? Om det är något som saknas i Hirdmans biografi så är det en ordentlig diskussion om hur skolexemplet kunde bli ett undantag, om hur en undergiven hemmafru kunde förvandlas till den mest framgångsrika yrkeskvinnan i Sverige.
Avgörande blir i alla fall deras första resa till USA 1929. Gunnar får ett Rockefellerstipendium och vill ha sin fru med sig på sin årslånga resa. De lämnar sin tvåårige son Jan i Sverige. Hur kunde de? kommer han så småningom att undra i sin berömda barndomsskildring.

En av orsakerna tycks vara att Gunnar inte förmår dela Alvas uppmärksamhet med ett barn. Han vill ha hela henne, vilket betyder att hon kan uppfylla sin dröm om en yrkesgemenskap. De ingår en symbios, som makarna Curie. Och när den så småningom löses upp är det som om hon gått förbi honom. Då har hon lämnat sin position som social ingenjör med inriktning på familjen, gjort internationell karriär som FN-chef och som ambassadör i Indien, återkommit till Sverige som socialdemokratiskt statsråd och fått Nobels fredspris för sitt arbete för nedrustning.

Genombrottet för makarna Myrdal kom naturligtvis med boken "Kris i befolkningsfrågan" 1934. De utgick från ett problem: det föddes för få barn i Sverige. Och lösningen var överraskande: det gällde inte bara att förbättra de ekonomiska villkoren för barnfamiljer utan också "göra barnen möjligast föga hindersamma för kvinnorna i deras nya sociala liv". Kvinnorna måste få möjlighet att kombinera barn och yrkesarbete, främst genom fri barnomsorg. Annars skulle de inte vilja föda barn.

Alva Myrdals feminism hade alltså en tydlig inriktning. Hon var mot all livmodersmystik och alla försök att stärka kvinnans position genom att uppvärdera hemarbetet. Kvinnan skulle yrkesarbeta och samhället skulle ta ett större ansvar för barnens uppfostran. Eller handlade det snarare om barnens frigörelse? I hennes tänkta "storbarnkammare" skulle barnen få fria lekytor, hälsosam mat och det skulle härska en anda av lugn och förnuft. Det var viktigt för Alva att barn skulle slippa bli offer för föräldrarnas affekter. Tänkte hon på moderns vredesutbrott? undrar Hirdman som hela tiden påpekar hur Alva Myrdals politiska visioner påverkades av hennes privata erfarenheter.

Och Alva Myrdal talade inte för döva öron. Hon levde i rätt tid. Den sociala ingenjörskonsten var både en del av tidsandan och hennes personlighet. Hirdman undrar om det var anledningen till att det inte blev hon som skrev en bok som "Det andra könet", trots att hon bar på samma insikter som Simone de Beauvoir. Kanske för att Alva Myrdal inte ville filosofera utan hitta lösningar, tror Hirdman. Och fixeringen vid lösningar kunde gå mycket långt. Trots att makarna Myrdal i vanliga fall argumenterade för att miljön hade en långt större inverkan på människan än arvet anslöt de sig till förespråkarna för tvångssterilisering.

Ändå är det väl inte detta som mest har skadat Alva Myrdals rykte hos eftervärlden. Det handlar naturligtvis snarare om den där sårade frågan i Jan Myrdals bok "Barndom". Alva Myrdal gjorde om det privata till politik, men det var som om det privata hämnades och kom att smutsa ner politiken. Hennes uppfostringsideal, att befria barnen från föräldrarnas affekter, hade en annan sida om man ska tro hennes son. Han slapp kanske vredesutbrott, men han slapp också värme och kärlek.

Alva Myrdal tog boken "Barndom" oerhört hårt. Men vad finns att säga om saken nu? Ska man avfärda frågan som en privat uppgörelse och säga att det är typiskt att en framgångsrik kvinna måste stå till svars för att hon var en dålig mor? Riktigt så enkelt är det inte. Jan Myrdals barnsliga anklagelser är inte ovidkommande för vår tid. Det som blir uppenbart när man läser Hirdmans biografi är att Alva Myrdals liv präglar vår vardag. Här föddes de ideal som fortfarande styr svensk jämställdhetspolitik: Det var framför allt kvinnornas liv som skulle förändras. Den traditionella mansrollen var Alva Myrdals förebild och det fanns inga genomgripande tankar om att också den skulle omvandlas. Något egentligt nytänkande vad gällde könsrollerna rörde det sig alltså inte om.

Och naturligtvis har också barnen tvingats anpassa sig efter den traditionella mansrollen. De leker i storbarnkammaren, på daghemmen. Idag är det ingen som hävdar att detta innebär en frigörelse. Ingen talar längre om att barnen mår bra av att vara skilda från sina föräldrar. Men även om ingenjörernas åsikter är övergivna står huset kvar. I varje fall tycks ingen överväga en ombyggnad.

CECILIA BORNÄS
redaktionssekreterare på kulturredaktionen