En av berättelserna i Margareta Strömstedts nya självbiografiska
"Natten innan de hängde Ruth Ellis" handlar om hennes
äktenskaps första år och om den ångest hon känner när hennes lille son föds
med en ovanlig cancersjukdom. Den slutar:
"Mer än fyrtiofem år efteråt tar han mig i sin famn. Han har ett ärr
på halsen, det går nästan från öra till öra. Han är stor och stark, när jag
blundar förväxlar jag honom med min egen store starke far, som han liknar.
Jag är nu den lilla flickan i hans famn. Snart ska jag bli vuxen. Livet är
kort som ett andetag. Jag har bara börjat leva. Jag har en mycket lyckligare
barndom nu."
Raderna är karakteristiska, för det här är en bok där alla tider flyter
samman och där drömmen flyter samman med verkligheten. I ett par berättelser
återvänder Strömstedt till den småländskt frikyrkliga barndom hon tidigare
skildrat i "Julstädningen och döden" och "
Församlingen under jorden".
Vi får en historia som de flesta kvinnor lär känna igen om den
"snälle" farbrorn som till varje pris ska ha den lilla flickan
i knät när han bjuder på karameller. Vi får historien om den stora, bleka
tanten som brukar gå på symöten, men som visar helt andra sidor när barnet
en kväll spionerar på henne genom hennes sängkammarfönster: då leker hon en
ritualiserad sexuell lek med sin man som klär upp henne till brud och hänger
smycken på henne.
Andra berättelser handlar om längtansfullt hemmafruliv i Hagsätra på femtio-
och det tidiga sextiotalet och om olika flyktvägar från detta hemmafruliv -
genom skrivandet eller genom att helt enkelt ge sig ut på en nattlig
promenad, naken under kappan.
Titelberättelsen, som hör till bokens starkaste, utspelas på ett engelskt
boarding house där den unga hustrun vars man är tillfälligt bortrest berusar
sig i vermouth tillsammans med den slitna medelålders boarding
house-värdinnan som kämpar med sin förtvivlan över en otrogen man. I
bakgrunden finns Ruth Ellis, servitrisen som ska hängas följande dag därför
att hon skjutit den man som sparkat ihjäl hennes ofödda barn.
Men allt är inte lika starkt. Man kan nog säga att det är en ojämn, eller
till och med litet ofärdig bok som Margareta Strömstedt den här gången
lämnat ifrån sig. Samtidigt kan man säga att det är en generöst öppen bok
som läsaren kan gå i dialog med, själv komplettera, göra färdig.
Det som imponerar mest är den starka närvarokänslan, livskänslan,
sinnesglädjen. Margareta Strömstedt är verkligen sjuttiofem år ung.
MERETE MAZZARELLA
litteraturvetare och professor vid Helsingfors universitet