År 1554 trycktes i Rom Johannes Magnus "Alla svea och göta
konungars historia". Han kunde där visa att den svenske kungen
härstammade från mäktiga härskare, jämbördiga med grekernas Alexander den
store. Den förste hade bestigit tronen redan år 836 efter syndafloden.
Knappt hundra år senare hävdade Johannes Bureus att svenskan är ett av
världens äldsta språk medan den något yngre Olof Rudbeck kunde lägga fram
bevis för att svenskan i själva verket var det äldsta språket i världen
efter hebreiskan. Hans undersökningar av gravhögar visade också att landet
hade varit bebott så tidigt som tvåhundra år efter syndafloden.
Var Magnus, Bureus och Rudbeck galna? Nej, de var skarpsinniga och bland de
främsta av sin tids snillen.
År 1927 utgavs en
populärvetenskaplig redogörelse för en undersökning som genomförts vid
Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Chefen för institutet, Herman
Lundborg, skriver: "Sverige är som vi veta, det äldsta självständiga
rike i hela Europa ... Må vi alla, som nu leva i den nordiska rasens urhem,
göra allt vad på oss ankommer för att hålla rasen uppe, så att den ej
urartar eller dör ut."
Lundborg må vara en udda figur i
svensk vetenskapshistoria. Men hans rasbiologiska institut hade några år
tidigare inrättats av den svenska riksdagen med stöd från alla partier. Både
högerledaren och ledaren för socialdemokraterna fanns bland tillskyndarna.
På 1930-talet framhöll professorn i arkeologi i Uppsala att Sverige var unikt
genom att sedan istidens slut ha varit bebott av samma högväxta, blonda och
blåögda folkslag. Ett tungt vägande bevis - jämte skriftliga vittnesbörd
från antikens Rom och medeltidens Island - var att kranierna i gravfynden
hade mått som stämde överens med skallmätningar av 1900-talets svenskar.
Var arkeologiprofessorn från vettet? Nej, han var bland sin tids yppersta
experter och därtill en lysande och uppskattad pedagog.
Berättelsen om germanernas unika samhällsbygge i Skandinavien med dess
säregna kungamakt, fria bönder och speciella rättsordning tydliggjorde - som
det hette i en skrift från Historiska museet i Stockholm 1943 - en märklig
kontinuitet i vårt samhälles existens. Ett och samma folk i ett och samma
land sedan historiens gryning.
Det är denna bild av Sverige som är
ämnet i vetenskapsjournalisten Maja Hagermans omfattande och sakrika bok
"Det rena landet". Hon följer tvåtusen års föreställningar, från
romartid till nutid, om folk, förfäder och härstamning och en
historieskrivning där vetenskapen ständigt har flätats samman med mytologi
och propaganda.
Människor har alltid varit övertygade om sin egen
märkvärdighet. Den som har makt och inflytande ser ogärna sin position som
en slump eller historisk tillfällighet. Sakernas tillstånd betraktas hellre
som rättvisa och legitimerade av stolt historia, fina anor och långa
traditioner. Men Sverige har varit en särskilt gynnsam växtplats för sådana
idéer, också jämfört med det övriga Skandinavien, menar Hagerman.
Kritiska invändningar har inte saknats. Olaus Petri vädjade på 1500-talet till
folks förnuft när det gällde fablerna om landets fantastiska förflutna.
August Strindberg beskrev på 1880-talet rikets löjeväckande minnesvård och
den arkeologiska forskningens dårskaper - han hittade på ett nytt ord för
att beteckna dem: knappologi. Men det var tanken om det rena och obesmittade
landet som dominerade dagordningen och människors föreställningar.
Det var de som slog ut i till exempel den svenska steriliseringspolitiken som
ända in på 1950-talet hade en särställning i västerlandet och en omfattning
som överträffats enbart i Nazityskland. De fanns i synen på invandring och i
hållningen till de svenska samerna. Inte minst finns spår av detta
vittförgrenade rotsystem av idéer i folkhemstanken, synen på folket som en
familj och nationen som ett hushåll. Det tycks finnas ett samband mellan
tanken på ett framtida folkhem och föreställningen om ett forntida urhem,
och bägge fick ett starkare genomslag i Sverige än i andra skandinaviska
länder.
Inom forskningen pågår nu ett omfattande uppröjningsarbete
efter de storsvenska teorierna och synen på Skandinavien som en isolerad och
självförsörjande ö.
Man tar fasta på att Norden
redan vid vår tideräknings början hade livliga kontakter med omvärlden och
att det genom historien funnits en ständig ömsesidig påverkan - den pågående
utställningen om det förkristna Norden på Dunkers kulturhus i Helsingborg är
ett exempel på detta.
Den gamla berättelsen är under
omprövning. Men det är farligt att bara sopa den under mattan för att glömma
och gömma, menar Hagerman. Då kan den komma tillbaka som ett spöke. Och hon
skildrar denna spöklika historia, spännande som en spökhistoria, för att vi
ska kunna känna igen en sådan gengångare.
STAFFAN
SÖDERBERG
tidigare kulturredaktör på Sydsvenskan
BOKEN
Maja Hagerman: Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina
föräldrar. Prisma.
