Kristian Lundbergs produktivitet de senaste åren har varit närmast
sensationell. Ett flertal diktsamlingar. Kraftfull litteraturkritik i
Expressen. Och så serien om Malmöpolisen Nils Forsberg, som nu utkommer med
tredje delen: "Malmömannen". Hela tiden har texterna, för att tala
idrottsspråk, hållit en imponerande hög lägstanivå.
Serien är tänkt som en deckare mot strömmen. Snarare än gastkramande intrig
och action är det det poetiska språket och den stämningsskapande
beskrivningen av staden och människorna som driver texten framåt. Det gäller
för "Malmömannen" såväl som för serien i stort. I förordet skriver
författaren för övrigt att han tänker sig de fem planerade böckerna som
olika "kapitel" i ett gemensamt verk.
Att stilens lyriska kvaliteter har en viktig funktion i "Malmömannen" ska
inte förstås som att staden skildras i ett poetiskt försonande ljus. Det är
alldeles tvärtom. Här är det urbanitetens mörka baksida som står i fokus:
cykelpundare och uteliggare, rånande invandrargäng och vita rasister. Inte
heller huvudpersonen Nils Forsberg är något vackert exempel på Malmömannen:
numera nykter alkoholist men utarbetad och utbränd, psykologiskt närmast ett
vrak. Detta trots att han åtminstone i inledningen av berättelsen leder
polisens specialenhet för Extra Ordinära Utredningar.
Som rent faktisk samhällsanalys av Malmö på 2000-talet är texten inte
alldeles klockren. De stora förändringar som staden genomgår ses genom ett
ensidigt becksvart raster. Så här kan det låta om lärarutbildningens nya,
citatprydda hus i hamnen: "att då på en sådan skapelse, ägnad åt konformism
och pennalism, skriva 'Frihet, frihet' på fasaden är naturligtvis ingenting
annat än ett hån. En frihetsfabrik. En frihet för dem som orkar, för dem som
har råd, för dem som vet att världen är en tillgänglig plats, ett öppet
fält, en marknad där allt går att köpa och sälja. För de andra finns vattnet
nedanför att dränka sig i."
Men detsamma kan ju sägas om samhällsdiskussionen hos föregångarna Sjöwall
& Wahlöö. Inte heller den tillhörde de mer nyanserade, men fungerade
likväl perfekt i fiktionen.
Det Lundbergland som framträder i serien är istället staden tecknad som det
öde landet. Huvudpersonen Forsberg är på vandring genom helvetets kretsar.
Därmed inte sagt att texten inte behandlar den verklighet vi lever i. Som
Forsbergs biktfader Pietro uttrycker det: "Helvetet är också en plats på
jorden."
Själva brottsutredningen i boken, en serie våldtäkter på unga
invandrarflickor, möjligen med rasistiska förtecken, är också skrämmande
aktuell med tanke på den debatt om Sverigedemokraterna som förts på
kultursidan de senaste veckorna. Boken inleds just med tidningsinsändare om
"främmande element" respektive "polisens rasism". Även i den fortsatta
våldsprocessen, som efterhand urartar i kravaller och upplopp, är mediernas
roll central. På gott och ont är det kvällspressens bevakning av polisens
verksamhet som blir den tändande gnistan.
I bokens senare del hettar det alltså till action- och spänningsmässigt. I
den första romanen hade jag fortfarande problem med denna gradvisa upptakt.
Nu har jag vant mig - lärt mig. Istället dras jag in i inledningssidornas
mörka - men ändå skimrande - besvärjelse av den stad som heter Malmö.
TORBJÖRN FORSLID
lektor vid K3, Malmö högskola