Bob Dylan
Skivrecensioner.
Den 50 minuter långa lunken kan kännas som lite väl mycket söndagspromenad, men det är en bra söndag. Och efter hand utkristalliseras åtminstone ett par stora sånger. "Workingman's Blues #2" är en, "Nettie Moore" den andra, skriver Håkan Engström.
Genre: Blandat
Artist: Bob Dylan
Album: Modern Times
Skivbolag: Columbia/Sony BMG
Betyg: 4
Moderna tider? Jojo. Ragtime, rockabilly, western swing, träskmarksblues,
pedal steel och en röst som låter som den härjats av 40 år i cigarettröken i
en bara halvt igenbommad bingohall.
Men till skillnad från när han senast månade om att ligga i tiden - mot
slutet av det barocka 1980-tal då syntarna hette Poly och till och med
virveltrummorna hade axelvaddar - anknyter han här till en strömning som
verkligen är modern. Han är sin egen, en myspace-artist, en autonom
subkultur. Idag finns ändå inget i mainstreamkulturen som är modernt, allt
ligger ute och guppar på flanken. Dylan spelar ragtime, alltså? Jäpp, bra
mycket mer modernt än tanken på en Dylan som lirar electropop.
Musikaliskt mutar han och hans briljanta liveband - ja, briljanta - med
självklar pondus in sitt revir. Det finns knappt en skråma i rösten som inte
ursäktas och gloriferas av bandets otvungna driv och diskret virtuosa
färgsättning.
Men i texterna kommer dubierna, tvivlen på att han har en plats i dagens
världsordning och hur han ska kunna finna den. Han är väldigt mycket Bob
Dylan, 65 bast och så långt han kan minnas okysst.
Men modernt? Ja, om inte annat är Dylan i alla fall upptagen av nuet. Rösten
och en del anslag signalerar emellanåt gaggig gubbe, men detta är inget rum
för nostalgi. Förra gången namndroppade han Charley Patton; i år jobbar han
på att mytologisera Alicia Keys. Den musikaliska garderoben må vara
gammaldags, men han bär varje plagg med värdighet och rubbet är skräddarsytt.
Dylans pr-maskin vill ha det till att detta är tredje plattan i en trilogi.
Låt gå för det. Gemensamt för de tre album med i huvudsak nya låtar han
gjort från 1997 och framåt är den höga ambitionsnivån och artistens
självförtroende; de förenas mer än något annat av hur de skiljer sig från
albumen som föregick dem. Men den stiliserat dödsmärkta "
Time Out of Mind" var betydligt starkare, den ofta dråpliga
ljugarbänksplattan "Love and Theft" var roligare och framför
allt spretigare.
"Modern Times " däremot är nästan enhetlig; rocklåtarna snarare rullar än rockar, och när croonern Dylan går ut i månskenet tar han köksvägen för att garanterat slippa stöta ihop med Bing Crosby. Den 50 minuter långa lunken kan kännas som lite väl mycket söndagspromenad, men det är en bra söndag. Och efter hand utkristalliseras åtminstone ett par stora sånger. "Workingman's Blues #2" är en, "Nettie Moore " den andra.
