Försvunnen frukt lockar vitryssar

Det går ändå att få tag i boken i Minsk. Då tar försäljaren fram den ur sina gömmor, inslagen i svart plast. Förpackningen får inte öppnas innan man lämnat lokalen.

Boken inleds med en varningstext: ”För att undvika att omedvetet utföra handlingar som förbjuds i Brottsbalken avråder författaren alla från att överhuvudtaget läsa den här boken, klart medveten om att det i princip hade varit bäst om han hade låtit bli att skriva den.”

Inget vitryskt förlag hade kunnat ge ut Viktor Martinovitjs roman. Boken är skriven på ryska och utgiven av det välkända Moskvaförlaget AST. Händelserna äger rum i ett land vars namn aldrig nämns men som är förvillande likt Vitryssland.

Viktor Martinovitj är journalist på den ryskägda kvalitetstidningen BelGazeta i Minsk, en av mycket få relativt frispråkiga pressröster på den likriktade vitryska mediemarknaden. Tidningen hette tidigare Belorusskaja Gazeta, “Vitryska Tidningen”, men tvingades stryka hälften av sitt namn när statliga tidningar fick lagstadgat monopol på ordet “vitrysk”. Så långt verkligheten.

Den fiktive Anatolij Nevinskij är huvudperson i Paranoja, en ung författare i en stad vars gator och torg gör den till en exakt kopia av Minsk. På tre ställen i boken framgår det att den namnlösa staden faktiskt heter Minsk – kanske av misstag, kanske med mening.

Men det är inte det riktiga Minsk författaren lever i. Landet styrs inte av president Lukasjenko som är tokig i ishockey, bygger ishallar i alla städer och gärna själv tar på sig skridskorna för att vinna en match eller två.

KGB heter inte heller KGB som i det verkliga Vitryssland, utan MGB, ministeriet för statssäkerhet. MGB:s valspråk är ”vi ser, vi hör, vi vet”. Detta ministerium och hela landet leds av envåldshärskaren Muravjov, en musikälskare som gärna själv framträder som pianosolist.

Bokens huvudperson Anatolij Nevinskij sitter i sin lägenhet i det namnlösa Minsk och skriver en politiskt känslig berättelse. Så får han en gåtfull varning från en kontakt högt uppe i regeringshierarkin. Han drar slutsatsen att han gått för långt och raderar alla spår av berättelsen i sin dator, som han misstänker MGB berett sig tillträde till.

Snart visar det sig att varningen inte alls gällde berättelsen, utan kvinnan han förälskat sig i. Hon har intima band till diktatorn Muravjov, och han skulle göra klokt i att hålla sig borta från henne. Det gör han givetvis inte, och ramberättelsen utvecklas till en tragisk kärlekshistoria.

Det mest intressanta är inte romanen i sig, utan de vitryska makthavarnas reaktion på den. Genom att se till att boken försvann från boklådorna har den vitryska regimen fört landet ännu ett steg närmare Martinovitjs namnlösa rike.