Nu ska en av mina Riktigt Goda Vänner gifta sig. Med kort varsel, någonstans i
södra Polen. Då är det inget snack. Dit ska man.
Det är med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot min väns stora,
feta, polska bröllop. För jag har varit med förut. På ett polskt bröllop i
AF-borgen i Lund.
Det första som förvånade mig var de enorma vattenglasen. Som
serveringspersonalen bär in färdigupphällda, på brickor, just när middagen
ska börja.
Vid första klunken upptäcker jag att det inte är vatten i glasen. Det är vodka.
Och sedan, mina vänner, kommer surkålen.
Dansgolvet förvandlas snabbt till ett slagfält. Jag blir upptryckt mot väggen
och rovhånglad av brudens fulla faster från Krakow. Jag är helt chanslös.
Fastern har kroppsbyggnad som en godsvagn.
Jag flyr till cocktailbaren. Den består av 25 enlitersflaskor vodka. Och en
orörd karaff apelsinjuice.
Plötsligt känner jag hur en muskelgrov arm kopplar ett grepp runt midjan på
mig. Från andra hållet får jag ett bullrande skratt och en kraftfull
ryggdunkning. Det är Jaroslaw och Zbigniew, två stadiga kolgruvearbetare. De
fyller mitt glas med vodka och drar med mig på en flytande sightseeingtur
genom Polens spritdistrikt.
Mellan drinkarna trugar de i mig snacks. Surkål. Sedan störtdyker festen ner i
en olycksbådande spiral: vodka – surkål – dans – Godsvagnen.
VodkasurkåldansGOOOODSVAGNEEEEN!
Den polska gästfriheten dundrar obevekligt rakt emot mig. Jag är ett skälvande
rådjur som irrat ut på järnvägsspåret. Och blivit helt paralyserad av tågets
strålkastare.
Först flera år senare läste jag Lonely Planets guidebok om Polen. Högst upp på
sidan 51 finns en varningsruta: ”Vad du än gör: drick aldrig ikapp med en
polack”.
Smaken är olika. Själv tycker jag att det är kul när ett riktigt bra bröllop
börjar elegant och högtidligt. Och slutar som en film av Kusturica: med en
halvnaken, brölande klezmerorkester i full språngmarsch. Briserande
bajamajor och bröllopsgäster som tävlar i vild permobil-rejsing.
Jag vet: det är inte så det ser ut i bröllopstidningarna. Men den typen av
bröllop är en fin metafor för själva äktenskapet. Det börjar med flöjtmusik
och romantiska krusiduller. Men urartar snart i galen gyttjebrottning.
Som ni hör har jag redan börjat fila på mitt bröllopstal. Fundamentet för ett
svenskt bröllop är ju De Pinsamma Talen.
Om jag trycker in den här texten i en polsk översättningsgrunka på Internet
ska jag nog kunna upprätthålla den svenska traditionen.
Målet med en bröllopsfest måste ju vara att gästerna minns och pratar om den.
I decennier. Så när Riktigt Goda Vänner gifter sig – då ställer man upp.
Även om det kostar en njure. Eller två. Så nu måste jag hitta en vägkarta
över byarna utanför Wroclaw. Bita i den sura kålen. Och göra min plikt.
Hoppas att Godsvagnen kommer.