Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Bloggmonster och bildförvanskare

Bloggmonster och bildförvanskare

Åke Stolt. Jag har läst, på seriös kulturplats i trovärdiga tidningar, texter om en man vid namn Alex, som i desperat jakt på kändisskap och bekräftelse uppenbarligen varit allmänt otrevlig i en blogg jag aldrig läst.

Blogg är, om ni ännu inte lyckats lista ut det, en slags sopstation på internet där kända och okända skrapar ihop resterna av ett liv och lägger ut till allmänt beskådande. Bloggarna är våra tiders sladdertackor, vet inte ens om de behövs, tycker mest de skickar små ointressanta vykort som folk förr adresserade mera privat till varann.

Att journalister bloggar förstår jag minst av allt eftersom, det är min åsikt, att det som är så intressant att det förtjänar publicering bör stå i tidningen, sladdret av mera privat karaktär bör förbli just det.

Den här Alex, som nu gjort en sorts avbön, har inte haft större litterära ambitioner än att vara allmänt oförskämd och drummelaktig, vilket oroväckande nog gillats av publiken.

Han har varit helt medveten om att han gjort folk illa men gjort just detta märkliga behov till sin affärsidé. Tragiskt att han lyckades.

Det är svinaktigt uselt eller möjligen ett fall för sjukvården i någon form.

Denna planlösa smutskastning har dessutom Aftonbladet hjälpt till att sprida på sitt nät, ännu ett tecken på desperation i den branschen. I en vanlig papperstidning förbjuder anständigheten publicering av denna bloggvärldens värsta tarv.

Undrar vart våra rättesnören tar vägen, vad vi skall hålla oss till, relatera till, om det som står att läsa är privata orgier i snask och snusk, om sanningen manipuleras, om fakta medvetet felkorrigeras, om alla kan publicera osant och oförskämt, om bilder i datorerna kan förvrängas så att bilden möjligen alltjämt säger mer än tusen ord – fast det har jag förstås aldrig tyckt ens om äkta bilder – men det den berättar är falskt, redigerat för att passa ett visst syfte, i värsta fall elegant och skickligt gjort.

Vad skall vi lita på? Hur går det med våra ramar och normer om det vi skall hålla oss till vacklar, knakar, går av?

Jag tänker också på romanerna. Alltför många av dagens romaner pendlar mellan sanning och fiction, mellan riktiga namn och påhittade, mellan verklighet och fantasi där sann historia och riktiga, kända namngivna personer byggs in i miljöer och händelser som är uppdiktade, så att vi inte vet vad som är sanning och vad som är dikt. Det är uppenbarligen författarnas avsikt.

Jag känner mig vilsen i den där världen även i njutbara stunder med böcker som ”Lewis resa” och ”Livläkarens besök.”

I vår tid, där sanning, verklighet, äkthet, fakta ställs på så många svåra prov, behöver vi författare som antingen ger oss den sanna historieskrivningen, det äkta människoporträttet som vi kan lita på, eller tar med oss ut i den fullständiga fantasin, där vi kan sväva fritt ett tag, låtsas och leka, fjärran från bloggmonster och bildförvans-kare.

Jag letar förmodligen efter den stora svenska romanen. Det var ett tag sedan.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu