Han talar högt och tydligt, vi missar inte en bokstav av budskapet, och det
sitter en utväxt vid hans ena öra.
Ni vet vad jag talar om, det här var en nyhet för några år sedan, mobilen
som en fortsättning bara av ytterörat. När människan om några tusen år är en
än mera komplex variant av apan, ingår naturligtvis detta instrument i
organförteckningen, något för medicine studenter att kasta sig över.
Men det är först den här morgonen det slår mig; män – ja, faktiskt nästan
bara män, kvinnor har i regel för god smak för den här typen av
örondekorationer – som valt denna handsfreevariant av det moderna
telefåneriet rör sig oavbrutet.
De som blir uppringda på
den mera traditionella kombinationen av kommunikationsapparat och vibrator
brukar, när det darrar i byxorna, dra sig undan folksamlingen för att tala
mera diskret. ”Han med örat” gör tvärtom.
Vankar runt, pratar högt, kan inte vara stilla och det är enerverande att
behöva se och avlyssna denna fars. Klockan tio över sju på morgonen. När det
enda han har att rapportera är, att han befinner sig på flygplatsen, att
planet skall gå i tid, att han kommer till kontoret som avtalat, att de
skall ta den där lunchen, att allt ser bra ut.
Jag tror vi är en ny sjukdom på spåren här. Det heter
visserligen mobiltelefon – men man behöver inte gå omkring, den fungerar
ändå.
Tror ni att det är samme man som talar oavbrutet i telefonen hela vägen in i
planet och medan han letar efter sin plats och lyfter upp sitt handbagage
och tills planet börjar rulla?
Jag funderar ett ögonblick på hur det en gång kan komma att se ut. När alla
är i ständig kontakt med alla. Alltid.
Tidningen görs numera i en sorts direktsändning på nätet.
Biljetter köper vi utan att kontakta en levande varelse.
Pengarna flyttar vi (i värsta fall någon annan) vart vi vill med hjälp av
ett kortnummer. Biografer är numera överflödiga och all musik finns gratis
tillgänglig och vi slipper köer, sena nätter och en massa öl på KB.
Brevväxlar gör vi utan att behöva slicka på kuvert. "
Sladdertackorna” kallar sig numera bloggare.
Alla lägger ut bilder på sig själva på nätet, alla har kameror i sina
lägenheter uppkopplade mot datorer och hela Sverige är ett enda stort Big
Brother-hus, där alla har tillgång till alla hela tiden. Orwell fick rätt –
fast fel ändå.
Folk träffas på nätet och spelar schack, bridge och poker, det strippas
(nätstrumpor?), människor gör till och med ... ja, det lär inte finnas några
gränser.
Ordet storfamilj når sin optimala betydelse.
”Vi ses” är en fras som dör ut men ”vi syns” får äntligen sin rätta
innebörd. Och ”öron på skaft” provvisas denna morgon på en nyväckt flygplats
nära dig och mig.