Det har funnits anledning att den senaste tiden erinra sig sina läromästare.
Jag minns särskilt tre. Lars Ehrenberg, som under mitt sjunde skolår – det
var det sista för dem som inte tänkte studera vidare – lärde om livet, hur
man skrev brev till myndigheter och arbetsgivare, allt det där praktiska som
var så oändligt mycket viktigare än att stå och yxa till en sned och vind
skärbräda.
Ehrenberg lirade boll med oss på rasterna, han var lagledare för Mjölbys
bandylag (en säsong i allsvenskan) och en dag åkte han bara hem till mina
föräldrar, berättade att han tyckte att jag skulle studera vidare, hur det
kunde finansieras, ordnade med en provvecka, ansökan, allt, och kontaktade
sin kollega, den charmante Rolf Erixon i min hemsocken, att bli min
handledare så att jag under ett sommarlov kunde läsa in realskolans första
år. Inte världens roligaste sommarlov, men vilken chans jag fick i sista
minuten!
Denne Erixon var briljant sångare, möbelsnickare, trädgårdsmästare, fotograf
och tog hand om mig en sommar för att jag skulle ta mig vidare i livet.
Visst låter det som en saga? Båda föll offer för två av våra vanligaste
cancerformer innan jag hann tacka dem, men jag borde nog rest en gravsten.
Nummer tre hette Gunnar Palmér, han löste grammatikens mysterier, från
obegripligt till begripligt på bara några månader, och öppnade dörren till
det som skulle bli mitt liv; skrivandet. Han spelade högerytter i
fotbollslaget (Vadstena GIF) med sin elev, Örjan Martinsson, (sedermera
allsvensk och landslagsstjärna) bredvid sig som inner, han hade, som de två
andra, ett avspänt sätt att umgås med unga människor och de hade nog, alla
tre, gått under beteckningen ”superpedagoger” om det begreppet funnits då. I
min betygsättning får de stora A, en femma eller mycket väl godkänd; var så
god och välj vad som passar er generation.
”Idag har vi inget grepp på hur olika lärare fungerar”, säger Malmös
kommunalråd Ilmar Reepalu, som vill införa betyg till lärare, satta av
elever.
Det är ett fantastiskt uttalande. Är det någon annan vital yrkeskategori i
vårt samhälle som arbetsgivarna inte har en aning om ifall de är bra eller
dåliga?
Och tror han verkligen att betyg utfärdade av elever löser problemet med
dåliga skolresultat? Elever kommer nog att i första hand betygsätta efter
känslor, det kan bli ”hämndbetyg” och kampanjaktioner för eller emot och
lärarna gör måhända som i Göteborg; sätter för höga betyg för att få bra
betyg själva.
Vad händer med lärare om det kommer ett gäng superpedagoger in genom den ena
dörren (Johannesskolans 9A) och visar hur det skall gå till och från den
andra en samling elever som ger igen för gammal grevé? Om det är någonting
framtidens skola inte är betjänt av, så är det lärare som berövas sitt
självförtroende.
Det man kan hoppas är, att det ur tv-synpunkt fascinerande, varma,
kärleksfulla, lustfyllda projektet Klass 9A, får fortsätta att porla som
inspirationskälla, att de nymotiverade eleverna kan bli kommande elevers
föredömen och att skolan öppnar både fönster och dörrar och låter massor av
kunskap från samhällets olika hörn virvla in i lokalerna och ge en försmak
av livet där ute.