Debatten om upphovsrätten och fildelningen fortsätter. Ständigt i nya och
oväntade riktningar. Det är i och för sig kul och bra. Men den ursprungliga
frågan – den om kreatörernas rätt till ersättning för sitt jobb – har kommit
i skymundan.
Filtjuvar kan enkelt delas in i två grupper:
Den största gruppen är vanliga användare som oreflekterat använder sig av
teknikens möjligheter. De uppfattar sig inte som lagbrytare mer än en person
som går mot röd gubbe, och de har förmodligen inte funderat över vad
upphovsrätten är eller varför den finns.
Den andra gruppen är den politiska. Här finns gapiga bloggare som Oscar
Swarz och mer eftertänksamma som Rasmus Fleischer. Här finns okunniga
riksdagsmän (en grupp moderater som har debatterat i Expressen, senast 8/1)
och mer historiskt orienterade, som Piratpartiets Rickard Falkvinge. Det är
framför allt sådana personers nya och gamla argument som ska synas. Några
korta exempel:
Inga upphovsmän är särskilt intresserade av upphovsrätt – det är bara
”upphovsrättsindustrin” som bryr sig.
Många upphovsmän – jag har personligen talat med många av dem om exakt detta
– är livrädda för att ställa sig upp och säga ”sluta stjäla min musik”.
Hårdrocksbandet Metallica gjorde det. De möttes av en hatisk lobby, en
organiserad våg av uppmaningar att olagligen reproducera så mycket av
bandets verk som möjligt. Det är mobbens logik. Och den har fungerat.
Politiska fildelare har med exemplet Metallica skrämt små upphovsmän till
tystnad.
Dagens teknik gör lagen om upphovsrätt irrelevant, eftersom den är så
lätt att kringgå.
Med samma argument kan man hävda att det är rätt att ta en hundralapp om man
är säker på att man inte blir upptäckt. Ändå har detta argument en viss
bärkraft: det allmänna rättsmedvetandet stöder inte lagen. Då bör den
rimligen ifrågasättas. Och förläggare och dataspelsproducenter eller vad det
nu kan vara har gjort en rad fatala misstag – fångade i konservativt
tänkande och försvar av orimliga revir. Men att det i sig skulle ursäkta
användarnas lagbrott? Ett bisarrt resonemang.
Skivförsäljningen gynnas av att fler får kännedom om musiken.
Skivaffärernas nedläggningar talar ett annat språk. Argumentet har också
övergivits.
Fildelning är inte stöld, eftersom inget
fysiskt föremål tas från någon annan.
Det här argumentet är det i särklass mest vulgära. Genom att låtsas att
frågan handlar om ”en plastbit”, vilket man gärna säger då det handlar om
skivor, försöker man flytta fokus från det jobb som har lagts ner på att
komponera musik och spela in den. Detta arbete måste betalas på något vis.
Det är en bra och solidarisk modell att alla som är intresserade av musiken
bidrar med några kronor var. (Givetvis är det lika rimligt att man inte
betalar för distribution och material då sådana kostnader inte finns: då är
det bättre att köpa musiken via till exempel Itunes, för några få kronor per
låt.) Den som fildelar stjäl alltså inte en vara. Den som fildelar stjäl en
tjänst.
Den som vill ändra på något i samhället – ett värderingssystem, en lag, en
tradition – har historiskt sett haft bevisbördan:
Hur ska vi göra i stället?
Hur ska professionella upphovsmän få betalt?
Men dessa svar är filtjuvar sällan intresserade av. Konsekvensen är, tills
vidare, att vi får ett kulturliv befolkat av glada amatörer.
Dumskallarnas sammansvärjning är slutligen här.
ANDREAS EKSTRÖM
medarbetare på kulturredaktionen