Alltså, det är inte så att jag inte tycker om att läsa för min dotter.
Tvärtom. Jag älskar att läsa för mina barn. Samvaron, lugnet, mysandet och
det gemensamma äventyret bygger en stor och fin glasbubbla runt oss.
De obligatoriska attributen, rätt kudde, rätt napp, rätt lampa, gör
läsningen till en ritual som knyter barn och förälder än tätare till varann.
I stället är det repetitionen som tar liv och lust ifrån mig.
Att vara pappa till en tvååring medför en del oönskad kulturkonsumtion, inte
minst i kvantitet räknat. Min dotter, snart två och ett halvt, hör gärna
”Kaninen och kusinen” ett tresiffrigt antal gånger. Jag gillade den inte ens
första gången. För att inte tala om den i mitt tycke extremt
föräldrainsmickrande ”Bajsboken” av Pernilla Stalfelt. Men min dotter
tröttnar inte. ”Pappa!”, säger hon förtjust och pekar på en bild av en tant
med förstoppning.
Det finns djupgående studier – både med fokus på kulturkonsumtion och med
fokus på pedagogik – som tydligt visar på en djup längtan efter repetition
hos oss människor. Det tar sig olika uttryck i olika kulturer, sfärer och
åldrar, men repetitionen finns där från den äldsta muntliga traditionen via
antikens Grekland till mässande kyrkotexter och samtida barnramsor. Och att
det inte bara gäller berättelser, utan snarare hela vår existens, står väl
klart för var och en som någon gång har fattat ett beslut om att äta exakt
samma mat varje julafton.
I detta sitter vi fast, när vi ihopsjunkna försöker överleva ännu en
halvtimme i myshörnan, ergonomisk bara för små barn och encelliga djur.
Men samtidigt finns vissa verk jag inte tröttnar på. Makarna Sandbergs
”Lilla spöket Laban”, Karin Nymans fina ”Jag kan köra alla bilar” och nästan
alla Alfons Åberg håller faktiskt för hundra läsningar.
Betydligt värre är det med musiken. Min dotter älskar en femtio år gammal
platta med insjungningar av Lennart Hellsings ”Krakel Spektakel”. Lars
Ekborg och Yvonne Lombard gör ett rätt styvt jobb med att snacka nonsens
mellan låtarna, samtidigt som de förklarar lite av ”innehållet” i de typ
fyrtio sångerna.
Men låt mig bara säga detta: att rimma hur som helst är ingen som helst
konst så länge man inte behöver ta hänsyn till vilka ord som faktiskt finns.
Den uppburne Lennart Hellsing är enligt min enkla mening en av
innehållslöshetens främsta företrädare i hela 1900-talslitteraturen. Jag har
aldrig hört något så tomt någon gång, och slentrianhyllandet av detta
tekniskt genomförda ingenting gör mig svårt provocerad.
Och ändå sitter jag där och lyssnar på ”Kakelvitaminen”, som min dotter
säger. Hundra gånger i går och hundra gånger i dag och säkerligen hundra
gånger i morgon.
Ett gap öppnar sig mellan oss. Hon gör ett val som jag inte kan förstå,
tycka om eller identifiera mig med. Jag känner mig riktigt gammal för första
gången – kanske inte minst eftersom ett mer än femtio år gammalt verk har
sprungit förbi mig, rakt till nästa generation.