Alltså, det är inte så att jag inte tycker om att läsa för min dotter.
Tvärtom. Jag älskar att läsa för mina barn. Samvaron, lugnet, mysandet och det gemensamma äventyret bygger en stor och fin glasbubbla runt oss.
De obligatoriska attributen, rätt kudde, rätt napp, rätt lampa, gör läsningen till en ritual som knyter barn och förälder än tätare till varann.
I stället är det repetitionen som tar liv och lust ifrån mig.
Att vara pappa till en tvååring medför en del oönskad kulturkonsumtion, inte minst i kvantitet räknat. Min dotter, snart två och ett halvt, hör gärna ”Kaninen och kusinen” ett tresiffrigt antal gånger. Jag gillade den inte ens första gången. För att inte tala om den i mitt tycke extremt föräldrainsmickrande ”Bajsboken” av Pernilla Stalfelt. Men min dotter tröttnar inte. ”Pappa!”, säger hon förtjust och pekar på en bild av en tant med förstoppning.
Det finns djupgående studier – både med fokus på kulturkonsumtion och med fokus på pedagogik – som tydligt visar på en djup längtan efter repetition hos oss människor. Det tar sig olika uttryck i olika kulturer, sfärer och åldrar, men repetitionen finns där från den äldsta muntliga traditionen via antikens Grekland till mässande kyrkotexter och samtida barnramsor. Och att det inte bara gäller berättelser, utan snarare hela vår existens, står väl klart för var och en som någon gång har fattat ett beslut om att äta exakt samma mat varje julafton.
I detta sitter vi fast, när vi ihopsjunkna försöker överleva ännu en halvtimme i myshörnan, ergonomisk bara för små barn och encelliga djur.
Men samtidigt finns vissa verk jag inte tröttnar på. Makarna Sandbergs ”Lilla spöket Laban”, Karin Nymans fina ”Jag kan köra alla bilar” och nästan alla Alfons Åberg håller faktiskt för hundra läsningar.
Betydligt värre är det med musiken. Min dotter älskar en femtio år gammal platta med insjungningar av Lennart Hellsings ”Krakel Spektakel”. Lars Ekborg och Yvonne Lombard gör ett rätt styvt jobb med att snacka nonsens mellan låtarna, samtidigt som de förklarar lite av ”innehållet” i de typ fyrtio sångerna.
Men låt mig bara säga detta: att rimma hur som helst är ingen som helst konst så länge man inte behöver ta hänsyn till vilka ord som faktiskt finns. Den uppburne Lennart Hellsing är enligt min enkla mening en av innehållslöshetens främsta företrädare i hela 1900-talslitteraturen. Jag har aldrig hört något så tomt någon gång, och slentrianhyllandet av detta tekniskt genomförda ingenting gör mig svårt provocerad.
Och ändå sitter jag där och lyssnar på ”Kakelvitaminen”, som min dotter säger. Hundra gånger i går och hundra gånger i dag och säkerligen hundra gånger i morgon.
Ett gap öppnar sig mellan oss. Hon gör ett val som jag inte kan förstå, tycka om eller identifiera mig med. Jag känner mig riktigt gammal för första gången – kanske inte minst eftersom ett mer än femtio år gammalt verk har sprungit förbi mig, rakt till nästa generation.
20% är glada
0% är likgiltiga