Sedan gick jag vidare till en välsorterad tidskriftshandlare. Där tänkte jag samma sak:
”Vem behöver så här nischade och konstiga tidningar om allt möjligt som jag inte vet någonting om?” (Läste två. Dåliga.)
Sedan skrev jag en tidningsartikel om detta, om alla dessa onödiga böcker och tidskrifter som skymmer sikten för de verkligt fina trycksakerna. Om hur själva mängden böcker och tidskrifter i sig själv utgör ett hot inte bara mot den goda smaken, utan mot själva demokratin.
Nej. Det gjorde jag inte, som ni förstår. Den sortens intellektuella trötthet får man bara visa upp när man kritiserar internetburna medier. De senaste dagarna har sett rekordmånga och rekordfattiga exempel på det. En av mina absoluta stilistiska idoler, författaren Sigrid Combüchen, skrev till exempel på detta tema i Sydsvenskan i går. Det smärtade mig djupt.
För någon egentlig innehållskritik formuleras inte av alla dem som, igen, förfasar sig över internetmedier som om det vore 1997. Nej, här handlar det om handfallenhet inför själva mediet. En fientlighet inför en distributionsform man inte känner igen sig i. Och förstås en oförmåga att hitta bra exempel bland de dåliga.
Jag kan bara konstatera att en så slapp kritik aldrig skulle tillåtas mot andra medieformer.
Däremot har jag den största förståelse för känslan av oändlighet i utbud och vilsenhet inför alternativen. Den uppsjö av television som bjuds bara det närmsta dygnet skulle räcka i ett år om ni bestämde er för att se allt.
Och här har vi det:
Jag har ibland stått på bibliotek och känt mig handfallen, och frustrerad inför de otillräckliga sökredskapen. Samma känsla som kan infinna sig inför en riktigt stor ostdisk. Skillnaden är att jag aldrig har landat i ett utfall mot de satans amatörmejerister som med sina dussinostar skymmer sikten för min Grand Pont L’Évêque.
Lösningen på problemet är alltid densamma: Man tar hjälp av sakkunnig person. För den som sysslar med massmedier är det goda nyheter. Eftersom utbudet av alla upptänkliga kultur- och medieformer är större än någonsin tidigare, så är behovet av kritik, analys och konkreta tips rekordstort.
Bara för att riktigt slå fast den poängen – och för att detta egentligen ska vara en tv-krönika, åtminstone lite – så tänkte jag sluta dagen med tre tips på saker som jag har sett och som jag gärna rekommenderar åt andra.
Alla tre är tv-klipp.
Alla tre distribueras via internet.
Skulle ni inte gilla dem? Utmärkt. Kritisera dem då för dess innehåll, inte dess distributionsform.
1. Ståuppkomikern Louis CK hos Conan O’Brien. Temat: Teknikfientlighet.
Sök på: Louis CK + Everything’s amazing, nobody’s happy.
2. Ståuppkomikern Louis CK på scen. Temat: Glädjen att vara vit.
Sök på: Louis CK + Being white.
3. Ståuppkomikern Louis CK (ni fattar vid det här laget, jag gillar honom) på
scen igen. Temat: Barnförbjudet. Men det är roligt, särskilt slutet, ”you
didn’t need that part”.
Sök på: Louis CK + Didn’t need that part.
60% är glada
0% är likgiltiga