Schyffert kan rädda Filip och Fredrik

Tablåtittandet försvinner, tittaren gör fler medvetna val. Det socialt sammanknytande i samtidig utsändning kompletteras med en djupare gemenskap, fast med något färre individer – vilket leder mig till dagens huvudämne:

Jag kommer nämligen att kräva av alla jag känner att gå in på SVT Play och se Henrik Schyfferts fantastiska föreställning som SVT direktsände i fredags.

Gör det nu, alla jag känner, och alla ni som känner andra människor också, så har vi något att prata om sedan:

Som Henrik Schyfferts skicklighet som scenpersonlighet. Hans briljans som manusförfattare. Hans mod som artist. Hans uppriktighet som människa. Hans leende när föreställningen är slut, herregud, jag har sett Henrik Schyffert på tv i snart tjugo år och aldrig tidigare sett hur han ser ut när han ler på riktigt. Det är som att se en teaterkuliss ramla med en stor jävla smäll.

Jag gjorde en telefonintervju med Henrik Schyffert då han skulle komma till Skåne med föreställningen, ”The 90’s – ett försvarstal”. Men jag fick inte se någon inspelning i förväg, det ville inte Henrik Schyffert. Det gjorde sig inte inspelat, sa han då, och han hade fel. Eller så ville han vara lite kontrollerande. Jag vet inte. Jag vet bara att han på det viset blåste mig på alla de frågor jag verkligen ville ställa, framför allt om kampen att bli allvarlig.

Jag är full av beundran för den självrannsakan Henrik Schyffert ger sig på. Hur långt han tar det. Hur han skäms för att han inte skänkte pengar till krigsoffren i det forna Jugoslavien. För var det egentligen ”av eller på” med insamlingsbössor?

Han talar om sina söner och det hopplösa i att förklara för dem hur det gick till när pappa av något slags image- eller humorskäl valde att inte hjälpa krigsoffer. ”Pappa gjorde dumt”, säger Henrik Schyffert långsamt och helt allvarligt. Förlåtelseapplåderna slår emot honom som horisontellt regn i en storm.

Så vad göra av Henrik Schyfferts mod och insikter? Hur använda dem? Jag vet ett sätt:

Jag ska ta nästa plan till New York och tvinga Filip och Fredrik att se den där föreställningen. Jag ska tvinga dem tänka så här: Vad händer om vi slutar med freakshowen? Vad händer om vi testar att inte ropa fram allt vi säger? Vad händer om vi litar på de här hjärnorna som tog oss till snittbetyg på 4,6 i skolan och som har gjort oss rika som troll?

Jag skulle vilja snabbspola de där två smurfarna förbi deras fyrtioårsdagar via nittio minuter med Henrik Schyffert. För jag vill tro att det kommer en dag då Filip och Fredrik ska sänka sina röster till en viskning, en dag då världen för första gången ska lyssna på riktigt.