I Kristian Lundbergs deckare ”Grymhetens stad” säger eller tänker
huvudpersonen kommissarie Nils Forsberg, att Malmö inte är en stad utan ett
tillstånd. Riktigt vad han menar fattar jag inte men det låter coolt att bo
i ett tillstånd. Vilket tillstånd då? Funderade på det under långa
promenader genom staden senaste veckan och kom fram till att tillståndet
inte är helt friskt utan ganska febrigt. Hög feber som gör att man
hallucinerar.
Ta i lördags. Stortorget klockan kvart över elva. Det börjar bli trångt med
Stoppa matchen-demonstranter. Alla är ungefär klädda likadant förutom två
gäng som är dressade i svart. Det ena gänget har huvor och det andra har
frack. Frackgänget gjorde hela tillställningen helt surrealistiskt.
Plötsligt var det som om en symfoniorkester eller tjugofem Fred Astaires
nästlat sig in ibland demonstranterna. Första tanken var att det var någon
slags överklass AFA som skulle reklejma Fridhem eller något liknande. Men de
stannade inte så länge utan gick vidare, de såg lite förvirrade ut, och
försvann in i Frimurarnas hus på andra sidan torget. Tydligen brukar
Frimurare gå omkring i frack när de har kalas.
Jag har burit frack en gång i mitt liv. Det var i Lund på sjuttiotalet.
Smålands nation hade kroppkakefest. Jag hade lånat fracken av en släkting
som var amatörmagiker under namnet ”Pocus Hocus”. När jag satte mig pep det
till i byxorna. Han hade glömt ta ur en av sina undulater. Vi begravde den i
stillhet.
En gång bevakade jag SM i kroppkakeätning i Köpingsvik på Öland. Killen som
vann åt 26 stycken på sju minuter. Jag frågade honom hur han hade förberett
sig.
– Jag har övat hela morgonen, svarade han.
Det där var två utvikningar som inte har med Malmös tillstånd, att göra. Men
nyrenoverade Hemköp i nya Malmö Entré säljer kroppkakor och när jag var där
senare samma dag gick två japaner omkring där inne. De såg eleganta ut
precis som de flesta av Malmös japaner gör eftersom de flesta av dem är höga
chefer på Sony Ericsson och tjänar typ fem miljoner kronor om året
(häromåret gjorde vi en körning med hjälp av skatteverket för att få fram
vem som tjänar mest i stan. En tredjedel på topp-tjugo-listan hade japanska
namn). Men det intressanta var att det här paret bar vita munskydd, sådana
som alla japaner har hemma i Japan mot luftföroreningar när de vistas
utomhus. Jag blev helt lycklig av ett se dem. Det var lika surrealistiskt
som Frimurarna och samtidigt fick de en att känna det som om man var mitt i
Tokyo, att Malmö nu tagit steget till en världsstad där man måste bära
ansiktsmask till och med vid Hemköps delikatessdisk. Om de nu inte var
japanska Afor som glömt ta av sig maskerna.
Tokyokänslan försvann lite när en dam i förkläde som stod och rörde i
kastruller bakom mig sa:
– Vill du prova vår nya taco-dip?
Den var god.
Frågan är vad polisen skulle göra om alla Malmöbor gick omkring med munskydd
med tanke på att det råder maskeringsförbud på allmän plats. Förmodligen
skulle de skicka fram några dialogpoliser som skulle tala Malmöborna
tillrätta.
Hur som helst är det något speciellt med en stad där toppnyheterna samma vecka
är demonstrationer som blir omskrivna världen runt (hur många svenska
kommunstyrelseordföranden har blivit dissade av Wall Street Journal? Bara
ett och han bor på Sofielund), utländska (norska) toppolitiker som besöker
stan för att kolla hur det står till med sharialagarna, en berusad man som
grips av polisen när han är ute och vallar sin boaorm samt en elefant som
dör inne i ett villaområde.
Bring me a sane man to Malmö and I will cure him.