På fullmäktige i torsdags behandlades en fp-motion om att inrätta ”moderna
ålderdomshem som erbjuder social samvaro för gamla som inte behöver så
mycket vård”. Något beslut blev det inte.
Kanske är det bara fp som fattat att Malmö behöver ålderdomshem för
rockgenerationen; moderna hem som erbjuder social samvaro för gamla punkare,
rappare, gothare, syntare.
Som reporter har man besökt en hel del av stans ålderdomshem och det är väl
inget större fel på dem förutom att de har trista plastgolv och ganska
oglamorösa matsalar.
Och så är det väldigt tyst. Ingen blåser på med ”Exile on Main Street” från
feta elektrostathögtalare. Ingen går omkring med Ipod eller läderjackor där
det står ”Anarchy in the U.K” på ryggen eller Ramones-T-shirts.
Tina Turner och Rock Ragge är omkring 70, Bill Wyman är 73, Chuck Berry är 83
(det skulle vara kul att se Chuck varje morgon göra sin duck walk upp och
ner i Södertorpsgårdens korridorer, om han nu bodde där) och Keith Richards
är 102 och många av deras fans är minst lika gamla.
Ändå verkar det inte vara så mycket sex (tror jag), drugs (förutom waran) och
R&B på hemmen. Än.
Här är en första beskrivning på hur det kan komma att se ut en helt vanlig dag
på ett av folkpartiets nya, moderna äldreboenden; ”Stairways to Heaven” i
Fosietorp (inte att förväxla med ”Final Countdown” i Tygelsjö).
Utanför är det full rulle i en gyttjepöl. Ett gäng gamlingar rullar runt,
dricker Tuborg och röker konstiga cigaretter och pinkar och hånglar i
sovsäckar.
– Vi återupplever Roskildefestivalen 2007, berättar de.
Vid ingången till hemmet blir alla visiterade av krampiga, skalliga vakter i
bomberjackor och headsets. Inne är det mycket folk i rörelse. Alla hälsar på
varandra med uppsträckt långfinger.
I terapirummet sitter ett gäng svartsminkade 100-åringar i korta läderkjolar,
stödstrumpor och tajta T-shirts med texten ”Don’t touch what you can’t
afford”. De broderar väggbonader där det står ”Punks not Dead”, ”Only
Anarchists are pretty” och ”Hata Möllan”.
– Amenaa alltså, nu har någon sleaze typ tagit min sittring. Det är typ sjukt
jobbigt, säger en av dem.
– What ever, svarar hennes väninna.
I sal B pågår olika former av gruppterapi:
I en grupp sitter äldre som aldrig kommit över att Dylan började spela
elektriskt.
I en annan pågår medling mellan Blur- och Oasis-fans.
I en tredje sitter desillusionerade gamlingar som i hela sitt liv försökt leva
efter the Who’s motto ”Hope I Die Before I Get Old”:
– Var gick det snett? hulkar en av dem samtidigt som hans mascara och panncake
rinner ned för kinderna.
På anslagstavlan står det: ”I kväll 19–21, Raveparty. OBS! Drogfritt.”
Veckans föredrag:
Måndag: Groupie efter 80 – fallgropar, tips, sminkning. Arr: Groupiegruppen
Öresundsgården.
Tisdag: Att breakdansa med tekniska hjälpmedel. Arr:Rock’n’rollatorgruppen.
Onsdag: Att spela Dylan-harmonica med implantat.
Torsdag: Att slå sönder sitt pensionärsrum med Pete Doherty-metoden.
Fredag: Att elda upp sin stratocaster utan att riskera luftrörsproblem.
Lördag: Kärlek mot alla odds. Ahmed och Lena berättar hur de lyckats hålla
sitt äktenskap levande trots deras radikalt olika kulturella bakgrund, han
är syntare, hon är goth.
Söndag: ”Unplugged”. Ny cd från Eric C där han berättar om hur han kunnat
sluta med droppställning.”
Konsert: Sångstund med Rose Bengtsson och Gun Sjöberg: ”Guns N’Rose live att
matsalen.”
Gammaldansens vänner: ”Vi övar moonwalk, shake, king tut och andra
fina gamla danser. Medtag sockiplast.”
”Måndag f m kallas alla till Kissprov. Medtag gärna silvriga platåstövlar och
Gene Simmonsminkning.”
”Minnesgudstjänst kl 12 för Johnny R, stage-divingklubbens sista medlem.”