Utredningen har föreslagit att seriösa svartklubbar ska kunna få kommunala bidrag.
För ganska många år sedan var jag, i tjänsten, på en svartklubb på Bergsgatan. Verksamheten hade fyra grenar: rökning, kortspel, drickning och muntlig berättartradition. Den sistnämnda handlade om att man oavbrutet berättade historier om hur kul det var när Arkan på sjuttiotalet var stamgäst på klubben. Viss försäljning av handeldvapen förekom också ”men bara till sådana som vi känner”.
Det vore fullständigt befängt och ett slöseri med skattemedel om en sådan klubb skulle få kommunala bidrag. Skälet är att klubben redan hade kommunala bidrag både till hyran och sin ungdomsverksamhet. Just när vi var på besök verkade det dock som om ungdomsverksamheten låg nere.
Det var på den tiden då spårvagnarna var nedlagda men spåren fanns kvar åtminstone på Föreningsgatan. Om jag minns rätt åkte vi svarttaxi till svartklubben och svartspårvagn hem framåt morgonkvisten.
I mitten på nittiotalet var jag på en annan svartklubb, också i tjänsten. Stället var ganska nattklubbsaktigt och just den kvällen var temat ”Stjärna för en kväll”. Det var inspirerat av ”Sikta mot stjärnorna” som gick på TV4 samtidigt. ”Sikta mot stjärnorna” var ett program där vanliga människor skulle uppträda som kända artister. De vanliga människor gick in genom en dörr och när de kom ut på andra sidan i ett rökmoln var de uppklädda som en känd artist.
På svartklubben fanns en man som var besatt av Henrik Åberg, Elvisimitatören som vann ”Sikta mot stjärnorna”. Mannen var dock ingen Elvisfantast utan han uppträdde som Henrik Åberg när Henrik Åberg imiterade Elvis. Han berättade att han anmält sig till nästa omgång av ”Sikta mot stjärnorna” just som Henrik Åberg. TV4 avböjde.
Hur var mannen? Inte bra. Det var väldigt svårt att höra vad han sjöng eftersom han var klädd i en Elvismask (”dom hade inga Åbergmasker”) från Buttericks. Dessutom var hans show ungefär tre timmar lång och den innehöll endast ett medley om fyra Elvislåtar (”Queenie Wahiné”, ”Beach Schack”, ”Padre” och ”Bosom of Abraham”).
Skulle han få kommunala bidrag till sina framträdanden? Svaret måste bli nej om inte det kommunala bidraget var en enkel biljett till Hjoggböle. Det vore lika fel som att ge bidrag till alla dem som förgyller fester genom att imitera Robin Paulsson när han imiterar Zlatan.
Nu en spontanhistoria apropå Elvismaskerna. Någon gång på nittiotalet rånades banken i Konserthushuset av två personer i Elvismasker. Rånarna kom undan (Henrik Åberg hade för övrigt alibi). Tidningen ville ha en bild på maskerna och rusade till Buttericks. Kassörskan svarade lite malligt:
– Dom är slut. Rånarna köpte de två sista.
Det var roligt.
Tråkigt var det däremot på ett svartklubbsbesök i en lägenhet strax sydväst om Sankt Knut 2007. Det hade utlovats en dancehallnatt baserat på en fusion av flamenco och nybakta raggamuffins. Hade övat på spansk handklappning hela veckan. Vi kom dit och där satt dj:n och grät. I en vecka hade han laddat ned musik och så visade det sig att allt var ringtones. Man dansar inte flamenco till ringtones. Man går hem och tänker att den jäveln inte ska ha några bidrag ens till sin ungdomsverksamhet.
Nu en spontanhistoria apropå musik som inte blir som man tänkt sig. Detta hände sig på den tiden då Dr Alban var populär. En nära släkting, elva år, hade önskat Dr Albans senaste cd av farmor i födelsedagspresent. När han öppnade det paketet visade sig att farmor köpt en cd med musik av Alban Berg, österrisk tonsättare som utvecklade den atonala tolvtonsmusiken. Han dog 1935 förmodligen av ett insektsbett.
Finns det någon spontankultur som borde få kommunala bidrag?
Jag tycker att exempelvis killen som brukade stå på Södergatan eller ibland på Södra Förstadsgatan och spela ”Knockin’ on Heaven’s Door” om och om igen borde få bidrag till en ny förstärkare. Men jag har inte sett honom på länge.