Som tidningen skrev i går har det amerikanska tv-bolaget blivit gajdat runt i
stan av Cardigan-Nina Persson. Programinslaget heter MyCity, MyLife och
kroken är att låta kändisar visa sina hemstäder. I London var det
filmregissören Guy Ritchie (Madonnas ex), i Milano modeskaparen Roberto
Cavalli, i Miami rocklegenden Iggy Pop.
Nina Persson svar på frågan är:
”Det skulle vara någon som funnits med ett tag och som överlevt hårda tider,
någon du inte kaxar dig mot, någon som är intelligent, envis och som har
mycket inre skönhet”.
Vad skulle man själv svara? Det är inte lätt . Ta inledningsscenen i
”Manhattan” där Woody Allen sitter och försöker beskriva New York. Han
skriver och kastar och skriver och kastar. Nöjd blir han till slut när han
jämför sig själv med New York och att de båda, bakom sina svarta glasögon,
har ”en djungelkatts sexuella kraft”.
Iggy Pop liknar Miami vid stumfilmshjälten Rudolf Valentino för att stan är
”mörk, nyckfull med en glänsande och sensuell sida”.
Och i något sammanhang har Paris liknats vid en kvinna, London en man och New
York en ”välanpassad transexuell”.
Vilket kön har Malmö? Stan känns inte som en kvinna, mer som en man. Kanske är
Malmö en transa. Hon påminner en hel del om Dame Edna (prålig, fräck, brutal
och roligt vulgär).
Det blir gärna lite pretto när man ska fånga en stads själ. Jag har precis som
Woody, kastat flera egna förslag. Däribland märks:
”Malmö är en p-vakt som skriver ut p-böter bara för att man råkat glömma bort
att fredagen den 2.1 var en vanlig vardag”. För personligt.
”Malmö är en hockeyspelare i ett mellanlag i en farmarserie som spelar i en
översupertjusig arena”. Viss symbolik men för negativt och tradigt.
”Malmö är en djungelkatt i svarta glasögon”. Känns inte originellt.
”Malmö är Angela Merkel”. Helt obegripligt.
Lite bättre är:
”Malmö är Keith Richards. Fårad, klädd som en gypsy, vulgo och sofistikerad
samtidigt, döende och återuppstånden gång på gång, hipp, taskigt sminkad,
frisyr som om man inte vet om den är från 70-talet eller nu, ultracool,
talar dialekt med rökrasslig röst, klädd i märkeskläder (Keith är Louis
Vuitton-modell) men det ser han inte helt bekväm ut i, street wise,
arbetarbakgrund (pappa fabriksarbetare), delvis utländsk bakgrund, lite
androgyn, mer rock än pop”.
Vad som inte är så Malmö med Keith Richards är att när han, Mick Jagger och
Brian Jones bodde i Malmö några nätter sommaren 1965 var det på Fersens väg,
en av stans mest icke-Malmötypiska gator. Han skulle ha bott på Lorensborg.
Och tvättat sig med falafeltvål, läst på Imer och haft en hund som var en
korsning mellan pitbull och chihuahua.
Men det räcker nog inte med en person för att göra stan till människa, det
behövs flera.
Om Anita Ekberg var Malmös urmamma och hon fick ett barn med en genetisk
uppsättning DNA från Walter Ulbricht, Per Albin, Leslie (rappare känd från
tv-dokumentär), Filippa Bark (känd från Robins), Tony ”Scarface” Montana,
Tiffany Persson, Eva Rydberg, Nisse Ahlroth, Tito, Percy Nilsson, Ole
”Mazurka” Søltoft (en gnutta danskt behövs), Snoop Dogg och Yousiff
Iskandarani (som driver Falafel No1) skulle det barnet bli en Malmö.
Eller, vem skulle Malmö vara om Malmö var en person? Skicka in förslag.