Malmöhumorns diskreta charm

Diskussionerna brukar sluta med att det bara finns en Malmöhistoria och det är Jacques Werups om MFF:aren som skriker till en HIF:are: ”Adu, gå po match i en sån rockajävel!”

Den storyn skulle för övrigt behöva, om man ska stå ut med den några decennier till, en uppdatering typ: ”Gå på match i en Burberrytrench med Burberry­rutig hatt, Burberryrutig halsduk och Burberryrutigt paraply. Sååå sjukt bonnigt.”

Eller: ”Gå på match i en Canada Goose 2008!? Hallå, har du köpt den på UFF?”.

En enkät bland ett tiotal kollegor visar att sju inte kan någon Malmöhistoria, två börjar dra rockajäveln och en försöker härma Robin när han härmar Zlatan.

Finns det några historier verkar de vara ganska åldersstigna. För några år sedan i Reporterjouren fick folk ringa in typiska Malmöhistorier. Det kom in två.

En lärare berättade om när hon på fyrtio­talet fick en låda äpplen i julklapp från en elev.

– Tack så mycket, sa läraren. Vilka härliga äpplen. Har ni koloni?

– Ou naj, svarade eleven. Far jobbar på lager och han har stollit dom där.

Den andra handlade om en skolklass som stod ute på skolgården. En förbipasserande frågade:

– Hej ongar, har ni rast?

– Ou naj, vi fick gå ut för Måns har fesed.

Gulliga historier men de skulle lika gärna ha kunnat utspela sig i Veberöd.

En googling visar:

Göteborgshumor: 5290 träffar.

Lundahumor: 326 träffar.

Malmöhumor: 6 träffar.

Betyder det att en göteborgare är 881 gånger roligare än en Malmöbo? Nej. Snarare 881 gånger jobbigare. Hur kul är det att bo i en stad där alla maniskt vitsar? Det är inte kul. Tänk om Malmöborna gick omkring och skrattade åt sånt här:

– Jag frågade en kompis vilket som är det bästa stället att handla julklappar på.

– Han sa?

– Han sa Hansa.

Eller:

– Vet du vad de döpt om Stadsteatern till?

– Nej.

– Salohallen.

Nej, såna vitsar är lika ruttna som de skeppsmasksinfekterade pålarna under Kallbadhuset (bildspråk).

Och är Lundaborna 54 gånger roligare? Nej. Lund har väl knappast producerat något som har med humor att göra utom möjligen Falstaff Fakir. Och kanske Hipp Hipp, Varanteatern, några spex, David Batra, Sanna Persson, Nour El-Refai. I övrigt ingenting. Förutom att Hasse Alfredson väl startade sin humorbana där.

Malmö däremot har en flera hundra år gammal humortradition. Karl X Gustav, allas favoritkung, hade aldrig tid att besöka Malmö efter att staden blivit svensk 1658. Så när stadens borgare skulle svära honom trohetseden fick de göra det inför en tom stol på Rådhuset. Tala om sinne för komik.

Det är ungefär som om kung Carl Gustaf inte skulle ha tid att gå på Nobelprisutdelningen utan pristagarna hade fått gå fram till ett stycke luft där kungen skulle stått och skakat hand med ingenting. Hur många nedladdningar på Youtube hade det blivit?

Man kan vara ganska säker på att Malmöborgarna när trohetsceremonin var över sprutade ur sig wise cracks som:

”Man får väl vara tacksam att arran-görerna inte ställt ut fler möbler i Knutssalen. Då hade man väl trott att man hamnat mitt i svenska hovet”.

”Man får hoppas att den där stolen inte tilldelas fler av rikets ansvarsfulla uppdrag”.

Och liknande. Sedan dess har Malmöhumorn rullat på utan att göra alltför mycket väsen av sig. Det är kanske det som är typisk Malmöhumor, den är så diskret att ingen hört talas om den (undantaget MFF-klacken när den vrålar ”Tina lagar äcklig mat” på HIF-derbyn).

Ett bra exempel på diskret Malmöhumor finns på parkeringsplatsen bakom redaktionen på Stortorget. På baksidan av ett elskåp har någon med tusch skrivit ”Avgå Madsen!”. Man ser framför sig hur en uppretad MFF-fan gått genom stan med pennan i fickan, oroligt tittat sig över axeln och sedan snabbt skrivit dit sin protest på ett ställe där bara den som råkar ha sin p-ruta mittemot kan upptäcka den. Väldigt roligt.