Ta med dirndldrömmarna till Lidl

Omslaget till årets Kul-i-fem-­katalog (sportlovsaktiviteter) har en bild där bakgrunden är vit, fin pudersnö och på den fina pudersnön syns en häst, en basketboll, en simmare, ett par skridskor och uppe i vänstra hörnet en, tror man vid första anblicken, snowboardåkare. Vid andra anblicken ser man att det är en skateboard­åkare. Bilden är djupt symbolisk och pekar på en allvarlig bristsjukdom som Malmö lider av: snöbrist.

Och det är ju inget nytt, men vad jag vet har det aldrig gjorts någon studie av hur detta påverkar Malmös barn och ungdomar.

Att aldrig få stå i en timme i kö för att hyra pjäxor och skidor, att aldrig bli bortknuffad i liftkön av störiga turister från ett land strax norr om Alperna, att aldrig lära sig hur Strohrum (80-procentig) smakar, att aldrig få gå i skidskola där läraren på österrikiska maler ”Beinen knixen, Beinen knixen”, att aldrig få veta hur det känns att samma natt i S:t Anton dricka en flaska Strohrum (80-procentig), dansa på Krazy Kangaroo, följa med en tjej/kille från Höllviken till hotellrummet, sova två timmar och sedan vara i backen klockan 09.30.

Eller att aldrig få kika ned i en dirndl­klädd servitris urringning eller höra knarret under sulorna när man är ute och går i snön.

Var på besök i Kalmar nyligen och snön låg decimeterdjup och det knarrade. Det väckte så många fina minnen att jag var tvungen att spela in ljudet. Nu har jag det i min Ipod. Varje kväll när jag går en runda i stan hör jag knarrandet och får en illusion av att jag befinner mig i ett vackert snölandskap.

Det kan ibland vara svårt att hålla illusionen uppe som till exempel i förrgår när jag hade knarret på i lurarna samtidigt som jag gick in på Lidl Spångatan och köpte rättevismärkta kycklingklubbar. Otroligt lite alpkänsla. Dessutom tittade folk konstigt på mina moonboots.

Var ute i går och letade efter det alpina Malmö. I den lilla backen (snödjup 2 mm, fallhöjd 5 m) som går ned till Kanalen vid kasinot i Kungsparken stod det en pinne. Förmodligen är det där som Malmös utförsåkningsklubb tränar. Känns fattigt med bara en port. Dessutom var backen schlagig på de ställen snön försvunnit.

Läste i tidningen att restaurangbåten Prins Bernhard vid gamla flygbåtsterminalen hade after ski förra helgen. After ski betyder ”efter skidåkningen” och inte, som många verkar tro här nere, ”Efter Statens kärnkraftsinspektion” (typ ”After SKI:s besök i Barsebäck beslöts att stänga reaktor 1”). På Stat­oil kan man också köpa en dubbel-cd som heter ”After Ski Party 1”.

Men så mycket mer alpint finns inte. Visserligen ingår skidåkning på Bulltofta rekreationsområde i sportlovsprogrammet men med den årliga reservationen ”i händelse av snöbrist ställs aktiviteten in”.

Det får det att låta som om det brukar vara snö. En mer ärlig formulering hade varit ”skidåkning i händelse av snö men räkna inte med det utan det är lika bra att du stannar hemma och spelar canasta”.

Varför canasta? Jo, i Kul-i-femprogrammet på sidan 2 uppmanas barnen under rubriken ”Speltips för en mysig hemmakväll” att sysselsätta sig med canasta, bluffstopp och skitgubbe. Jag har en moster som är 92 år och hon tycker att hon är för ung för att börja spela canasta.

Man kan ju föreställa sig hur samtalet skulle låta om ett Malmöbarn träffade en stekarunge från Vellinge:

– Vi har vatt i Kitz hela sportlovet­. Asfett. Vad har du gjort?

– Spelat canasta.

Andra rubriker i programmet är ”Prova squash” och ”Bli hästägare för en dag”. Inget fel på squash, eller zucchini som det också heter, men att ägna ett helt sportlov åt en enda grönsak verkar tradigt.

Och ska unga verkligen lockas att bli hästägare även om det bara är för en dag? Sitta med en stor stark i res­taurang Hästboxen och riva sönder bongar och svära över att stalltipset du fick av Erik Adielsson inte slog in eftersom hästen samma morgon blivit salami på Markos Chark.

Klockan 22 i kväll går ett tåg till Åre. Jag tänker klä på mig termobyxor, glasögon med spegelglas, pannband, bandana, pjäxor, skidor och mingla nere på perrongen med dem som ska åka iväg. Tror att det kommer att ge en känsla av att man är på väg utför.