Ett ordspråk: Gud är som scotch tejp. Du vet att Han finns men du ser Honom
inte.
Det är inte överraskande att det är det kommunala bostadsbolaget just i Malmö
som spiontejpar sina hyresgästers lägenheter. Det är en direkt följd av att
detta är en stad där de manliga invånarna är besatta av torsoletter,
korsetter och bustierer.
Hur det hela hänger ihop stod klart i torsdags. Då innehöll Sydsvenskan en
annonsbilaga från Hi-fi klubben. Omslaget visade en tomtemor klädd i
tomtemorsmössa och torsolett av den typ som Nicole Kidman hade i Moulin
Rouge. Tomtemor brukar ju normalt vara en liten trind Nina Chrusjtjeva-typ
med runda glasögon och pillemariska ögon. Torsolett ingår inte i hennes
garderob. När tomtemor pratar om stay ups menar hon uppesittarkväll. När hon
pratar om teddy är det björnar. När hon talar om raff-set så ... hon talar
aldrig om raff-set.
I alla fall så var det kollegor som tyckte att bilagan var ett fall för Etiska
rådet för könsdiskriminerande reklam (ERK).
Jag tror inte att Hi-fiklubben skulle bry sig. De vet att Malmö är en av
världens mest torsolettbesatta städer. Släng in en torsolett så är varan
såld. Det är ingen tillfällighet att stans högsta hus heter som det gör. Det
skulle inte förvåna om Örbäck åtminstone övervägde namnet Turning Torsolett.
Var denna korsett/torsolettbesatthet kommer ifrån är svårt att säga. Kanske
har det att göra med att stan varit centrum för underklädes- och
nylonstrumpstillverkning med Malmö Strumpfabrik i spetsen. Kanske har det
att göra med Anita Ekberg (hennes svarta korsett var med på en utställning
häromåret). Kanske har det att göra med att det finns en kyrka i Fosie som
heter Heliga Korsettens Kapell (eller något liknande).
Den 18 december år 1993 var jag själv vittne till när denna torsoletthysteri
visade sitt fula tryne. Klockan var halv sju på morgonen. Stora Varvsgatan.
Det snöade, det blåste, det var kallt. Inne i Arebolagens lagerlokal fanns
tre personer: förrådsarbetarna Göran Rasmusson och Stig Zoran samt Anna
Nicole Smith.
Anna Nicole låg på golvet, med benen uppsträckta, iklädd en torsolett för 198
kronor. I tvåhundra exemplar. Hon log.
Dagen innan hade Arebolagen haft en annons om att överblivna affischer från H&M:s
Anna Nicolekampanj skulle delas ut gratis med start klockan sju.
Sydsvenskans reporter, han var jag, rapporterade:
”Halv sju stod trehundra män och bankade på porten. De ropade: ÖPPNA!
TORSELETT! VI VILL HA TORSELETTEN!
Vi måste öppna annars river de kåken, sa Göran och Stig. Sakta
gled den stora plåtporten upp och in galopperade en hord av löddriga män.
Någon gnäggade. En i taget. EN I TAGET! ropade Stig och Göran. Men
ingen lydde.”
Så långt artikeln. Jag intervjuade flera personer på platsen. En man som
kommit över en affisch där ANS bar vit spets, sa ”Hon är ljuvlig och hon ska
sitta på hedersplats i mitt hobbyrum. Min fru har gett sitt tillstånd”. En
annan man sa att ”det finns två tungt vägande skäl till varför jag tycker om
henne”. En man från Arlöv sa att han skulle skicka ett par affischer till
sina bröder i en stad på Anatoliska höglandet.
Männen slogs och slet och skrek och drog och en man som kört fel och hamnat
långt ute i Frihamnen hade tårar i ögonen eftersom allt var slut när han kom
fram klockan 06.37.
Många av männen var så klart hyresgäster hos MKB. Kanske har de fortfarande
sina affischer upptejpade på väggen eller i taket. Det är för övrigt lätt
att upptäcka med en så kallad snake camera som kan ledas via
ventilationssystemet och som ger utmärkta bilder från exempelvis hobbyrum.
Som Sydsvenskan skrev i veckan sätter MKB tejp på hyresgästers ytterdörrar för
att kolla om de verkligen bor där. I förhandlingen i hyresnämnden sa
bolagets chief investigator att han lärt sig tricket genom Perry Mason.
Jag har gått igenom författaren E S Gardners Perry Masonböcker/tv-avsnitt och
hittat stället där tejpen förekommer: ”The Case of the Foot Loose Doll”. Det
handlar om en kvinna, Millie Crest, som mördar en sluskig privatdeckare med
hjälp av en ishacka. Tejpen som ett affärsbiträde satt på hackorna blir ett
avgörande bevis.
Varför fastnade MKB för just denna bok? Jag säger bara: titta på omslaget. Där
ligger Millie, utsträckt i värsta Anna Nicole-pose, iklädd en jävligt corny
hatt men framförallt en åtsittande torsolett.
Vad som möjligen borde göra MKB:s hyresgäster lite oroliga är att det som
började med lite tejp slutade med en ishacka rätt mellan revbenen.
Ordspråk nummer 2: God is like Perry Mason, he never loses a case. Perry har
dock aldrig drivit något case i hyresnämnden i Malmö.