Så skrev signaturen ”Niclas” när rapporten om att Södra Innerstaden är
landets otryggaste stadsdel diskuterades på sydsvenskan.se för någon vecka
sedan.
Det är inte första gången man hör att smålänningar tagit över Möllan.
Föraktfulla kommentarer om hur unga pojkar från exempelvis Kalmar (staden
som bokstaven ”r” glömde), många i stickade mössor även på sommaren,
beställer i kiosken på Möllevångstorget med fraser som:
– En vam kåv med bostongöka och äkmajo och ajva.
Pojkar som känner stor samhörighet med di Ak och Cadigans, grupper som
inledde den småländska utvandringen till Möllan och Malmö.
Jag har själv kommit ut som kalmarit och jag kan säga att det finns en stor
oro bland många av oss att Niclas hätska angrepp är början på en våg av
anti-smålänningsism. Vi har kommit hit för att finna en bättre framtid och
hjälpa till att bygga denna stad. Att en och annan Pretto-Smålänning lyckats
snärja sig in ska inte drabba hela gruppen.
Många Malmöbor har redan många fördomar om oss; att vi är snåla, att vi är
knotiga, talar bonnigt, att Kalmar FF spelar så astråkig fotboll, att vi har
stickade mössor och att våra liv bara kretsar kring kroppkakor med krösamos,
smörgröt och ostkaka.
Det är tarvliga förenklingar. Våra liv kretsar även kring isterband.
Ett annat älskat band är Backyard Babies från Nässjö.
Skrämmande är att denna diskriminering redan institutionaliserats av Malmö
Stad.
Ett exempel: häromdagen släpptes årets statistik över Malmöbor med annan
härkomst.
De största grupperna kommer från Jugoslavien, Danmark och Irak. De minsta
grupperna, färre än tio personer, kommer från Comorerna, Nepal, Oman, Tchad
och några ställen till.
Men finns det någon statistik över hur många Malmöbor som har rötterna i
Småland? Från fina platser som Moshultamåla, Hossmo, Ljuder, Flathult,
Horshult, Kåremo och Pung utanför Skillingaryd?
Visst är det viktigt att hålla koll på hur många Malmöbor som kommer från
Comorerna men borde det inte vara även vara viktigt att ha uppsikt över
invandringen från Kåremo?
Kåremo ligger norr om Kalmar och jag var där en gång på besök när jag var
sju åtta år och det åskade så mycket att vi fick sitta i en jordkällare.
Comorerna ligger utanför Afrikas östkust. Vet Malmö stads statistikavdelning
hur mycket det åskar där? Jag vill inte fråga för jag är rädd för svaret.
Hela Malmös infrastruktur är en medveten marginalisering av Småland. Hur
många gator, torg, parker är uppkallade efter något småländskt?
Svar två; Smålandsgatan och Linnégatan.
Det ska exempelvis jämföras med att varenda skitstad i Blekinge har fått en
egen Malmögata och Karlskrona har till och med fått en egen plan.
Och det finns mer Värmland än Småland i Malmös gatunät; Värmlandsgatan,
Värmlandsplan, Tegnérgatan och Geijergatan. Varför?
Att skånska platser har uppmärksammas kan man förstå. Men hur kan Närke,
Uddeholm, Grängesberg, Skultuna (en stadsdel i Västerås!), Suez, Utö,
Viborg, Kina, Åmål, Lettland, Estland, Norrtälje, Hedemora, Jamaica ha fått
egna gator medan det inte finns, för att ta två exempel, någon Älmhultsgata
eller Pungplan? Frågan är retorisk.
Det finns till och med en Fylkinggata vid Sallerupsvägen men ingen Dag
Hammarskjöldsgata. En tunnhårig gammal radiopratare som bara är känd för att
skrika ”Äntligen” anses viktigare än en av världens roligaste
generalsekreterare.
Det är förödmjukande att lokala småhandlare kan få hela kvarter uppkallade
efter sig medan världsberömda smålänningar negligeras helt. Jag tänker på
omskrivna Ellenbogen Kapital, som tydligen blåst småsparare på ett antal
miljoner och köpt Ferraris för pengarna.
Nu finns det
ett kv Ellenbogen vid Baltzarsgatan men inget kv Kreuger. Hallå,
gatunamnskommittén; Kalmarpojken Ivar K blåste inte bara småsparare utan
hela länder. Han köpte inte Ferraris utan regeringar.
Jag trodde att stan bättrat sig för en tid sedan och uppkallat en byggnad
efter Ola i the Ark när jag hörde en Malmöbo i kön in till La Empanada mumla
om att ”Salohallen vid Lilla torg har så små portioner”. Men det finns ingen
sån hall där.
Andra villospår är Mobäcksgatan och Örbäcksgatan. Den första gatan trodde
jag var uppkallad efter Daniel Mobäck som spelade några säsonger i Kalmar FF
innan han gick till Elfsborg. Det var fel. Den andra trodde jag var
uppkallad efter Johnny Ö, mannen med Europas längsta Torso, men det var
också fel.
Lika fel är det att Claesgatan är uppkallad efter en smålänning.
Att Smålandsgatan överhuvudtaget finns är en ren tillfällighet. I boken
”Gator i Malmö” står det att Smålandsgatan var en del av Värmlandsgatan ända
tills det blev så mycket trafik på Nobelvägen att det var mer praktiskt att
göra en uppstyckning. Den långa biten blev Värmlandsgatan, den lilla stumpen
blev Smålandsgatan. Varför kunde inte Småland fått den långa stumpen?
Det känns så orättvist; över den ena reses minnesmärke medan den andra får
nöja sig med ingenting. En som vet hur det känns är Dumle i Humle och Dumle.
Av någon anledning har kommunen uppkallat en gata bakom Caroli efter Humle
medan hans gamla barn-tvstjärnakompis behandlats som om han vore luft. Jag
träffade Dumle nyligen på Värnhemstorget, där han raglade runt det nya
cementpingisbordet i ett försök att spela rundpingis med sig själv. Som
racket använde han en gammal sliten Dumleklubba, ( ”min sista klubba, sedan
är mina klubbrojalties slut”) där bara den söndertuggade pinnen var kvar.
Det gick åt helvete.
Han såg sliten ut. Munnen log men ögonen
berättade en annan story. Hans färggranna lilla tv-keps, berättade han,
stals en natt på Södervärn. Dagen efter hade han sett en pitbull vid namn
Rolex bära den. Nu var Dumle klädd i en stickad skejtmössa, en present ”från
ett groupie från min barndomsstad Hultsfred som stalkat mig sen -74”.
Dumle berättade att han inte har någon kontakt med Humle men att han inte
vill prata om det:
– Vi är ju inte ens släkt. Han är ju bleking. Och jag har kommit över det
med gatan. Jag är inte bitter. Nu lever jag ett gott liv, sa han.
Jag tror Dumle talar för alla oss smålänningar i Malmö. Vi vill leva goda,
produktiva liv och slippa bli hånade och utanförskapade. Det är allt vi
begär. Och så vill vi ha en egen lokal.