Här hade Tony Soprano känt sig som hemma

Om Sopranos spelats in i Malmö, vilket det aldrig funnits några planer på, hade Tony säkert gjort sin vinjettresa på Norra Grängesbergsgatan mellan Annelundsgatan och Uddeholmsgatan. Landskapet är detsamma; halvt förfallna industribyggnader i tegel, höga skorstenar, bilverkstäder, biltvättar, däckfirmor, annorlunda skyltar.

Det hade dock blivit en betydligt kortare vinjett eftersom gatstumpen bara är 600 meter lång. Gjorde en Sopranoresa där i onsdags och den tog knappt tre minuter. För att få upp Tonykänslan så tänkte jag tända en fet cigarr, sätta på mig en kortärmad utanpåskjorta och en guldlänk på höger handled och spela tv-seriens theme song ”You woke up this morning/Got yourself a gun”.

Det blev inte så. Tål inte cigarrök, särskilt inte i bilen. Dessutom har jag nickelallergi och kan inte bära länkar. Och så fukkade det sig med låten som jag hade bränt på en cd. Av misstag hade jag fått med mig en av ungarnas gamla skivor och ut kom barnklassikern ”Mamma jag är färdig nu” med duon Katarina & Karin.

Men ändå var det ganska lätt att se kopplingen mellan NJ och NG. Motsvarigheten till Big Pussys Auto Repair Shop skulle kunna vara K Anderssons bilverkstad.

Andra tänkbara paralleller:

• Joe’s Bake Shop (där Christopher Moltisanti sköt bagaren i foten) = Naznaz Bageri.
• Skyway Diner (där Christopher Moltisanti själv blev skjuten) = Nettans grill (som dock verkar igenbommad, numret har upphört, hänvisning saknas. Ännu mer igenbommad är History Grill en bit därifrån. Huset är borta och bara skylten finns kvar).
• Restaurang Holsten’s, där familjen Soprano åt sin sista måltid (friterade lökringar) i sista avsnittet = Bosniska köket
• Stripklubben Bada Bing (Sopranoklanens högkvarter) = vilken av NG:s nattklubbar som helst.

Tonys associates kallar sig ”waste management consultants”. Förmodligen har de liknande titlar på Stadex kemifabrik vars anläggning dominerar skylinen österut. Och knark-, cigarett- och illegalspritförsäljning är lika vanlig här som i tv-serien.

Vill du get yourself a gun så är det bara att gå in på Annelunds företagshus där det finns ett företag som har generalagenturen för Glock, pistolen som både svenska försvaret och Paulie ”Walnuts” Gualtieri använder.

Norra Grängesbergsgatan är ”lätt Malmös coolaste gata”. Så lyder underrubriken på bloggen ”norragrangesbergsgatan.blogspot.com”. Den startade för någon månad sedan av Oskar, en man i grön jacka som anonymt rör sig längs gatan och bakom och i byggnaderna och noterar allt som finns, alla förändringar, vad som händer och sker. Det mesta dokumenterar han i bild. Han är observant som en arkeolog som hittat två nya dödahavsrullar med tio nya budord. Och nästan lika besatt.

Han skriver på sin blogg att det egentligen inte finns något att tycka om med gatan, att den har en kärv loser-stämning men att samtidigt finns här den entreprenörsanda som byggt Malmö underifrån:

– Den nya staden finns här, iklädd en gammal kofta.

Vi träffades utanför den meningslösa porten (var på bild i förra lördagens krönika) till företaget ”Bilservice”. Första gången Oskar förstod att Norra Grängesbergsgatan var en annorlunda gata var när han såg att gatans största möbelaffär heter ”Möblar” (två av de andra möbelaffärerna heter för övrigt Tyska Möbler och Fina Möbler). Om det är en felstavning eller att affären heter så vet han fortfarande inte.

Men, tycker Oskar, poetiskt är det, precis som hela gatan. På en annan affär hänger det en ”stängt-öppet”-skylt. Av någon anledning står det ”öppet” på svenska och ”stängt” på arabiska.

– Gatan är fullt med sånt som eggar fantasin, säger han.

Frågan är om det någonstans finns så många skyltar där företagets telefon- och faxnummer står utsatta med stora siffror. Ibland är numret lika stort som företagsnamnet.

Vad som kanske mest fascinerat Oskar är pilarna. Gatan är en labyrint. På alla väggar och skyltar finns det pilar som pekar åt alla håll: runt hörnet, in på gården, in i en lokal, ut ur en lokal. Det är så välskyltat att man blir helt förvirrad. En pil kan mycket väl peka rätt in i en vägg. Kanske har någon gått in i den.

– Pilarna talar jag om att här händer det mycket bakom kulisserna, säger Oskar som i ett par månader har letat efter en strösselfabrik som ska finnas i området. När han en gång trodde att han hittat rätt visade det sig vara en kravattfabrik.

Vi hittar strösselfabriken (Candeco) och det är inget mystiskt med den förutom att överst i samma byggnad ligger, enligt en liten skylt, ett galleri som visar ”Chinese Contemporary Art”.

Granne med den meningslösa porten hänger en skylt där det står KUBBA. Vi följer en pil ned i källaren. Där i ett stort, kliniskt rent restaurangkök sitter Said Ajil och antecknar i en bok samtidigt som han följer en arabisk såpa på tv.

– Vad är kubba, frågar vi.

Said Ajil ger oss en halvtimmeslång, entusiastisk föreläsning om denna irakiska delikatess där huvudingredienserna är ris och kött. Han sätter in några kubbor som ser ut som kroppkakor i mikron. Det smakar som kroppkakor fast med lite mer kryddor.

– Hur många gator finns det i Malmö där man blir bjuden på kubba? frågar sig Oskar.

Gott var det i alla fall och säkert nyttigare än Holstens lökringar.