Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Barnuppfostran - en smutsig sport

Barnuppfostran - en smutsig sport

Dan Ivarsson. Föräldrar gör konstiga saker.

I djungelbyarna Kiunga och Bulolo på Papua Nya Guinea strider papporna om vilken by som har tapprast föräldrar.

Tävlingen går ut på att fäderna greppar sina skrikande spädbarn runt magen och pressar ner bebisens huvud i en sörja av urin och smutsigt vatten. Den pappa som vågar hålla ner sitt barn under ytan längst tid prisas för sin duktighet.

Det låter barbariskt. Men här i Sverige har vi en liknande ceremoni.

Den kallas babysim.

Jag har nyligen testat. Trots alla varningar från min kompis Sanna, sjuksköterskan:

– Men fattar du inte? Barnen kissar i bassängen, hela tiden. Vattnet är 35 grader varmt, perfekt för bakterie­tillväxten. Vill du att din dotter ska sörpla i sig det?

– Jamen ... babysim stimulerar ju barnets jag-uppfattning, grovmotorik och känsloutvecklingen förälder/barn, försöker jag lamt och viftar med fyrfärgsbroschyren.

Tio lördagar och 1 400 kronor senare är det dags för examen i babysimskolan. Fast det kallas ”fotografering”.

Vi är tolv blekfeta förstagångsföräldrar på 30+. Ingen av oss har fått Nobelpriset. Nu står allt hopp till våra barn.

Just den här eftermiddagen är bassängvattnet extra grumligt. En grågrynig gegga av hudflagor, dyra barnsalvor och saker jag inte vill prata om. Men vi måste ha de där undervattensbilderna på våra bebisar. Så vi kan klistra in dem i albumet som bevisar vilka duktiga föräldrar vi är. På löpande band trycker vi ner våra storskrikande spädbarn under vattnet, ner till fotografen.

När vi får bilderna efteråt vet jag inte om det är min dotter. Eller en skrämd marulk som gömt sig i bottenslammet.

Och där plöjer Elias, åtta månader, fram med perfekta kråltag. Hans pappa berättar glatt att Elias redan kan sitta på pottan. Och att han, precis som storasyster, ska börja på ute­dagis och bli trespråkig: svenska, engelska, spanska.

– Så härligt! säger jag.

Jag ler försiktigt. För att inte visa huggtänderna. Den här känslan är jag inte stolt över. Men det är märkligt hur mycket man kan hata en åtta månaders bebis. Bara för att han är lite sötare, smartare och duktigare än mitt eget barn.

Lyckligtvis behövs ingen super­talang för att vinna tävlingen. För numera är barnuppfostran en ren materialsport.

Som när Sanna skulle köpa barnvagn till nyfödda Lotten. Sanna gjorde misstaget att gå in i en flashig barnvagnsaffär på Stora Nygatan.

– Varför ska jag köpa en sådan här vagn för 12 000 kronor, när barnvagnen där borta ser likadan ut och kostar 3 000?

Expediten tittar förstrött ut genom fönstret. Och säger:

– Tja ... det beror ju på hur mycket du bryr dig om ditt barn.

Vips! Där rök den semesterresan till Kroatien.

Det är lätt att skratta. Men Lottens barnvagn är billig, jämfört med andra saker man måste köpa till sina älskade ungar. Volvo V70, till exempel. Eller ett radhus i Staffanstorp.

Det finns inget fult i att älska sina barn. Besinningslöst. Jag ser det som en helig plikt. Men denna hejdlösa orkan av kärlek tar sig ibland väldigt dyra och komiska uttryck.

Om min kurs i babyrytmik plötsligt får besök av en socialantropolog från, säg, Papua Nya Guinea tror jag att forskaren skulle skaka på huvudet. Helt oförstående.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu