I de gamla sagorna går det an: en driftig kille av folket får prinsessan och
halva kungariket. Sagorna slutar alltid där, så vi får aldrig veta hur det
går med monarkins ställning efteråt. Nu får vi ett fullskaleförsök.
Att Sveriges tronföljare gifter sig med sonen till socialchefen i Sandviken
kan stärka eller försvaga den svenska monarkin – det finns teorier som pekar
i båda riktningarna.
Den ena säger att kungligheter måste omgärdas av mystik för att förbli
kungliga. Furstligt glitter. Något pampigt och ouppnåeligt som hjälper oss
att förknippa dagens kungligheter med historieböckernas monarker, för utan
detta historiska arv skulle de sitta löst.
För att bevara glansen vill vi gärna att kungligheter gifter sig kungligt.
Eller furstligt. Eller rikt. I värsta fall kan vi nöja oss med en utländsk
partner, för kring det exotiska kan man också med god vilja skapa lite
mystik.
En tysk OS-värdinna med brasilianskt påbrå. En flicka från Tasmanien. Det
viktiga är att avståndet mellan kungligheterna och oss upprätthålls.
Killen från Ockelbo platsar inte i denna mystik. En vanlig svensk kille blir
kunglig höghet. Ska Sveriges konung sitta av släktkalasen i ett villaområde
härefter? I en sådan kulturkrock framstår monarkin i all sin otidsenlighet
och därmed är dess existens i fara.
Enligt en motsatt teori överlever monarkin just tack vare denna nedstigning i
vanligheten.
De kungligheter som sitter kvar på sina poster gör det enbart för att de har
lämnat det furstliga bakom sig, konstaterar den engelske författaren och
historikern Andrew Norman Wilson i en essä om prins Albert, make till
drottning Viktoria av England som regerade mellan 1837 och 1901.
Både Albert och Viktoria kom från trasiga familjer och beslöt att skapa en
idealisk mönsterfamilj. En medelklassfamilj – inget aristokratiskt.
Albert var först i England med att skaffa julgran. Kungafamiljens julfirande
med julstrumpor, pyssel och allt, blev stilbildande för den växande
medelklassen i Storbritannien. Liksom deras möbler och överlastade
inredningar.
Det räddade monarkin, hävdar Wilson.
”De kungahus som har överlevt in i vår tid har gjort det genom att följa
Alberts exempel: de har gjort klassresan neråt.
Folkkära kungligheter uppträder inte som aristokrater, utan som medelklass,
konstaterar Wilson. En ”megaversion” av medelklassen, men i alla fall.
I det ljuset är det helt okej att kronprinsessan gifter sig med
kommunaltjänstemannens grabb. Herregud, Norges kronprins äktade ju dottern
till en journalist.
Vilken teori gäller?
Båda. Detta är ju kungligheternas balansakt.
De ska vara furstliga, men inte för furstliga. Vanliga, men inte för vanliga.
I det urgamla rollspel som kallas monarki.