När en politiker hamnar i en förtroendekris dröjer det inte länge förrän
debatten om drevet dyker upp, den är en del av mediedramaturgin, lika väntad
som en tonartshöjning i en schlagerlåt.
Oftast är det en lojal partikamrat till den utsatte som börjar tala om drevet.
Syftet är att rikta vår uppmärksamhet från den politiska sakfrågan till den
mediala hanteringen av den.
Syftet är också att ändra vår bild av politikern – från en person med makt som
bör granskas till en maktlös person som mår dåligt av för mycket granskning.
Inte sällan betyder det också att vi förflyttar oss emotionellt, och går
från att diskutera en politisk sakfråga till att känna med en utsatt person.
Debatten emotionaliseras.
Metaforer är lömska, och leder inte sällan fel. Och just därför känner jag
alltid ett obehag när drevmetaforen kommer upp, för den riskerar att
underminera vår självklara rätt att grans-ka makten. När man talar om drev
förvandlas statsministerkandidaten till ett jagat djur, journalisterna till
blodtörstiga jägare. Så misstänkliggörs en demokratisk rätt som vi ska
värna, som man i andra länder kämpar för.
Det betyder inte att alla granskningar, eller drev om man så vill, är
välfungerande. En ofrånkomlig och problematisk aspekt av drevet är dess
kollektiva och okontrollerade natur. Även om alla medier är sansade för sig
– vilket vi inte heller kan ta för givet – så kan resultatet av mediernas
kollektiva agerande bli ganska kaotiskt.
Och efter en veckas rapportering slår medierna lätt knut på sig själva, börjar
kommentera rykten som vore de sanningar, varpå andra medier hänger på och
spekulerar kring dessa halvsanningar, allt i en iver att hålla igång spelet.
Jag kan känna att vi inom medierna ibland glömmer bort att det inte är vår
roll att tillsätta eller avsätta politiker – just den demokratiska uppgiften
är faktiskt inte granskarens.
”Drevdebatten” efter Juholts krisvecka har främst handlat om mediernas roll i
den interna maktkampen inom socialdemokratin. ”Att granska makten är en sak.
Att agera duktig idiot åt ljusskygga krafter som försöker göra
palatsrevolution i ett politiskt parti är något annat” skrev
vänsterdebattören Dan Josefsson i Aftonbladet, och i SvD var Daniel Suhonen,
chefredaktör på S-märkta Tiden, inne på samma linje: ”drevet mot Juholt
styrs inifrån S”, löd rubriken.
Denna kritik följer den mall som all drevkritik bygger på. Den gör makthavaren
till offer, den misstänkliggör granskningen och förflyttar fokus från
sakfrågorna – Juholts förtroendekris och misstag – till att handla om onda
jägare och försvarslöst villebråd.
Men sanningen är att Juholts kris har varit en juridisk, moralisk, politisk,
kommunikativ och strategisk kris. Den är reell och i stort självförvållad.
Inget som medierna har skapat.
Sant är förvisso att partikamrater med annan politisk agenda försökt
underminera honom via medierna. Men då ska medierna också berätta det, inte
förtiga. Att låtsas som att allt är frid och fröjd inom socialdemokratin
vore att ljuga.
Det finns faktiskt en intressant parallell till hur detta drev började och tog
fart, och det är det politiska maktspel som föranledde Mona Sahlins avgång
förra hösten.
Då höll en annan socialdemokrat i taktpinnen och var först med att gå ut i
medierna och driva fram drevet. Han hette Håkan Juholt.