Det är svårt att se det linjetal som Netanyahu höll i helgen som ett
genombrott för fredsprocessen i Mellanöstern. Likväl talar diplomater i
Washington, Moskva och Bryssel om att Netanyahu tagit ”ett steg i rätt
riktning”. Upprörda palestinier hävdar att han fört färdplanen för fred
flera år tillbaka i tiden.
Under det senaste året har den palestinska raketbeskjutningen in i Israel, den
israeliska krigföringen i Gaza och högervridningen av israelisk politik
förgiftat relationerna mellan Israel och Palestina.
Men trots alla bakslag för fredsarbetet finns det fortfarande en giltig
färdplan för fred som USA, EU, Ryssland och FN ständigt påminner om.
Planen är starkt försenad och skulle redan för fyra år sedan ha gjort slut på
den israelisk-palestinska konflikten. Men den är fortfarande en ledstjärna
för de fyra fredsmedlarna.
När USA:s president Barack Obama höll tal i Kairo i förra veckan påminde han
om de förpliktelser som israeler och palestinier tagit på sig sedan
färdplanen för fred togs fram 2003.
”För att det ska bli fred är det dags för dem – och oss alla – att leva upp
till vårt ansvar”, sade Obama och radade upp en rad faktorer som måste
utgöra grunden för en varaktig fred. Han framhöll framför allt att Israel
måste skapa garantier för palestinierna att utveckla sin egen stat.
Benjamin Netanyahus tal i söndags kväll blev ett svarstal. Han sade sig
acceptera tanken på en palestinsk stat, något som är högst kontroversiellt
bland Israels nya makthavare. Men Netanyahu lade därefter fram så många
förbehåll att han till och med fick beröm från landets ultra-nationalistiske
utrikesminister Avigdor Liberman.
Enligt Netanyahu måste en palestinsk stat vara demilitariserad. Den ska sakna
armé, avsäga sig kontrollen av det egna luftrummet samt avstå från
vapenimport och militära avtal med omvärlden.
Den måste erkänna Israel som en stat för det judiska folket, godta Jerusalem
som Israels odelade huvudstad, släppa kravet på att fyra miljoner
palestinska flyktingar ska få återvända till sina hemorter i Israel samt
acceptera att dagens judiska bosättningar på Västbanken får växa.
Flera punkter står i strid med tidigare ingångna avtal och kan underminera det
fortsatta fredsarbetet. På så sätt agerar Netanyahu både för och emot en
palestinsk stat. Dubbelheten beror på att han vill tillfredsställa såväl
Obama som sina egna koalitionsbröder.
Många av dem som lyssnat tycks bortse från Netanyahus många förbehåll. Både i
Vita huset i Washington, i Elyséepalatset i Paris och på EU:s
utrikesministermöte i Luxemburg talas det om att Benjamin Netanyahus tal
fört den israeliska positionen framåt.
I EU-länderna finns det även skeptiker som tar fasta på de starkt negativa
reaktionerna från palestinskt håll och som tvivlar på att Benjamin
Netanyahus högerregering alls är intresserad av en fredsprocess.
Finlands utrikesminister Alexander Stubb liknade igår Netanyahus tal vid en
vattenmelon. ”Det var 92 procent vatten och i moderna vattenmeloner är det
svårt att hitta frön. Vi måste få fram sådana frön för att nå en lösning”,
sade han.
Men Stubb såg kanske inte det frö som flera av hans kolleger såg: bara det
faktum att Netanyahu talar om ”en palestinsk stat” kan tolkas som ett litet
diplomatiskt genombrott.