Världspolitiken stod i fokus. Ambassaderna i Stockholm älskade att vi
publicerade tal av Gorbatjov och Reagan, men även av Palme, Thatcher och
Honecker, in extenso.
Jag var 28 år och högvilt för KGB. Det insåg jag då, ännu mer nu. Inte för vad
jag skrev, utan för vad jag kunde bli.
Den sovjetiske pressattachén Anatolij Novikov var den KGB-officerare som
flitigast uppvaktade Tempus. Jag bjöds på luncher och på mottagningar. Jag
var inte ensam. I ambassadminglet fanns kolleger från Aktuellt, Rapport, DN,
Svenska Dagbladet och så vidare. Och tjänstemän från UD och andra
departement.
Det var inget skumt i det.
Novikov ville veta mer om Tempus – och mig. Att jag nästan blivit anställd på
UD väckte hans KGB-instinkter.
Han ville veta mer om svensk politik. Han ställde frågor. Han ville få tag på
ett telefonnummer, en gammal tidning, höra om min syn på svensk
utrikespolitik. En dag gick han över gränsen.
Han bad att jag skulle beställa en doktorsavhandling från Göteborgs
universitet.
Det var inte tal om betalning. Men jag insåg att han oblygt försöke nästla in
mig i sitt agentnät. Jag bläddrade i en telefonkatalog och gav honom ett
031-nummer han själv kunde ringa. Anatolij Novikov blev sur.
Också mina journalistkolleger i Stockholm blev sura, men av ett annat skäl:
”Sade du verkligen nej? Du borde nappat för att se vart det hela ledde…”
Det var nog den ryggmärgsreflektionen som en ung Jan Guillou följde när han
approcherades av KGB. Hans mångåriga KGB-uppdrag gav aldrig något
journalistiskt avslöjande.
Inte heller mitt korta äventyr i Stockholms spionvärld blev ett scoop – men
dock en bok, ”Spionage i Sverige”, där jag listade 220 KGB- och 34
CIA-officerare som varit aktiva i Stockholm.
Jag ser idag att även Jevgennij Ivanovitj Gergel är med på listan – mannen som
gjorde Jan Guillou till KGB-agent.